En natt på Daemon Hall – Andrew Nance

Jag är barnsligt förtjust i skräckisar, av alla sorter och därmed blev jag väldigt nyfiken på En natt på Daemon Hall när den om och om igen dök upp på bokbloggar lite här och var, även om det ”bara” är en ungdomsbok. Jag kunde inte låta bli, jag kilade iväg till biblioteket och satte mig med den samma kväll, frampå morgontimmarna var den utläst och jag hade inte kunnat lägga ifrån mig den en enda gång, så spännande var den.

Handlingen är förlagd – till min stora förtjusning – i ett gammalt, övergivet kråkslott där det sägs att onda andar och spöken lurar bakom varje hörn och där man nästan kan höra kedjorna rassla i källarhålorna. Dit ut lockas fem ungdomar att tillbringa en natt tillsammans med skräckförfattaren Ian Tremblin, de är alla spirande författare och finalister i en tävling där priset är att få sin första bok utgiven. Förstapriset nås genom att överleva natten på Daemon Hall där de själva får läsa upp sina spökhistorier.

Stämningen och upplägget är kusligt och fascinerande och både en och två skräckförfattare skymtar förbi, inte minst Edgar Allan Poe och Agatha Christie – den senare i en omgjord och förkortad version av ramsan i hennes Tio små negerpojkar där negerpojkarna byts ut mot finalisterna. Dock var jag till en början tveksam framförallt till just finalisterna och karaktärerna, ungdomarnas roller och utseenden är fruktansvärt amerikanskt stereotypa och dialogen är inledningsvis ingenting att hurra för, men så dyker det upp en mening som verkligen fascinerar mig, om Christies bok:

Men då kan du storyn. Tio människor kommer till en öde ö, och börjar dö på samma sätt som i ramsan. Blir kvävda, strimlade, förgiftade – helt suveränt! Den här natten kan bli nåt liknande. Skulle inte förvåna mig om vi får bada i lik.

Det blir början på en berättelse som istället för att staka sig i dialogerna flyter på i ett riktigt bladvändartempo och vad bättre är, mer än en gång sänder rysningar och kalla kårar utefter ryggraden. Det bästa med boken, och det mest skrämmande, är berättelserna i berättelsen, de spökhistorier som ungdomarna berättar för att få chansen att vinna förstapriset. De är kanske inte alltid så nyskapande men de är nog så stämningsfulla och slutar på ett märkligt vis alltid olyckligt. Ju längre in man kommer i boken desto mer skrämmande och desto värre historier berättas det, ett bra upplägg då även ramberättelsen blir allt tätare och otäckare en bit in i boken. Ramberättelsen och novellerna hålls på en väldigt jämn nivå och man tappar inte någon av historierna på vägen vilket annars skulle kunna varit lätt i en sådan här bok. För att vara ungdomsbok använder också Nance förvånansvärt många litteraturtekniska grepp, framförallt i besjälningen av huset som blir mycket mer än bara ett spökhus, och av värden Ian Tremblin som på ett vis kopplas samman med huset.

Att det trots allt är en ungdomsbok märks kanske framförallt i slutet, för även om novellerna får brutala och ohyggliga slut är själva bokens slut mer förutsägbart och mindre skrämmande. Lite synd kan jag tycka, för det tar udden av en annars väldigt tjusig spökhistoria med väldigt mycket känsla och stämning. Jag hade slukat den och älskat den både i mina yngre och äldre tonår, och den rekommenderas verkligen för ungdomar som gillar att bli skrämda – men kanske ändå endast för dem som passerat tonårsstrecket. Jag rekommenderar den också till alla – som liksom jag – passerat vuxenstrecket men fortfarande är barnsligt förtjusta i spökhistorier av alla de slag, historier som får nackhåren att resa sig och som får oss att stanna uppe hela natten med boken i högsta hugg. Det är lättläst, brutal, kuslig och stämningsfull underhållning – läs den!

Kommentera