En poetisk tematrio

I Världspoesidagens fotspår vill Lyran denna veckan ha exempel på tre poeter/dikter. Jag kan ju inte låta bli utan ger exempel på både och. Det här är tre av mina favoritpoeter, och det blir ett extra litet tema eftersom alla tre dikterna även är kända – nåja, mer eller mindre kända, men finns i alla fall – som insjungna visor.

1. Min favoritpoet Pär Mauritzson är även låtskrivare och sångare, i Cirkus Miramar. Det jag tycker är så fantastiskt med hans dikter är sättet han kan kombinera vardagligheter som inte egentligen alls hör ihop och få det till så vackra dikter och berättelser att det ibland gör lite ont i hjärtat. Jag vet ingen som så kan skapa stämning med enbart ord, nedplitade i vad som verkar total slumpmässighet men som ändå på något sätt passar ihop.

Mina favoriter är de vackra, sorgliga och nattsvarta dikterna men han har även skrivit politiska dikter och sånger som både är finurliga, smarta och otroligt fyndiga. Förutom att vara sångare i Miramar har han också gett ut två diktsamlingar, Minnen från de blindas galleri och Tystnaden och giftet. Båda sorgligt slutsålda och omöjliga att få tag på. Det här är en av de finaste dikterna, den heter 6.48 am.

Fredag morgon innan tåget går
ut i världen för ett sabbatsår
på en resa efter meningen
låt oss hoppas att vi hittar den
på vår resa i förskingringen
vinden rycker i ditt nya hår
torkar saltet i din avskedstår
ingenting kan vara större än
Att få resa genom kärleken
låt oss hoppas att vi hittar den
i en vinkel av försoningen
tanken flyter i mascarans spår
till ett land dit aldrig skratten når
kanske ses vi när vi kommer hem
från vår resa genom kärleken
kyss mig varsamt om vi ses igen
kyss mig varsamt om vi ses

2. En annan favoritdikt, också den ganska sorglig, är Den stackars Anna eller molltoner från Norrland av Julia Nyberg, på sin tid skriven under pseudonymen Euphrosyne. Dikten är kanske mer känd som visa, med första och andra versen och då under titeln Vårvindar friska. Vi brukade sjunga den här i skolan och jag har alltid älskat texten.
Vårvindar friska
Leka och viska,
Lunderna kring, likt älskande par,
Strömmarna ila,
Finna ej vila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör,
Vallhornets klang bland klipporna dör!
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.

Hjärtat vill brista —
Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga,
Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Natten så fager,
Ljus som en dager,
Göt över skog och bölja sin glans.
Älvornas vingar
Glänsande ringar
Slöto kring ängens tuva i dans.
Suckande hjärtan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte
Vakan kring berg och dal.

Ack, att vid polen
Midsommarsolen
Tusende år bortsovit så sällt!
Hastigt vem kallar?
Krigsbudet skallar
Fjärran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gav om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Hurtigt på slätten,
Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
Där, ibland fanor,
Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.

Snart han marchera’ —
Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
När av min Modig
Vålnaden blodig
Svävar på västerns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjärta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal

3. En tredje favoritpoet är Dan Andersson och då framförallt hans samlingar Svarta ballader och Kolvaktarens visor. Det är den ofta lite tunga stämningen och närheten mellan sinnet och naturen som är så vackert med känslan i hans dikter, och också orden som skapar en sådan stämning. Min favorit är Omkring tiggarn från Luossa, även den ganska känd som visa. Många har sjungit in den och många har jag hört, men jag tycker den bästa är i Hootenanny Singers version.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
‘Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo”

Kommentera