ensamheten, ångesten och den förspillda kvinnokraften

Förspilld kvinnokraft, kallas det. Alla dessa dukar som hemmafruar virkat under 1900- talet och som, när kvinnan går bort, inte verkar röna något större värde. I förordet till ensamheten värst ser Sven Teglund sin mammas dukar som en metafor för samtalen kvinnorna emellan, när de träffades och pratade över sin virkning och en kopp kaffe. Mellanrummen i dukarna blir till gömmor för skratten, berättelserna, förtroendet. Det är fint uttryckt.

ensamheten värst är dagböckerna efter Siri Johansson, hemmafru i den ångermanländska bruksorten Husum och mor till konstnären Sven Teglund. Hon började skriva dagbok när hon blev änka och i den samlades all hennes ensamhet och alla hennes krämpor. Det driver upp en ångest i bröstet att lyssna på. Ljudboken är inläst av skådespelaren Sara Arnia, men det känns som att det är Siri Johansson själv som berättar i mitt öra med lugn röst och svag dialekt. Upprepningarna, samma vanor och samma oro dag efter dag, river i själen men skapar också en slags rytmisk trygghet som gör det svårt att sluta lyssna.

3 gr varmt
Värsta storm, 40 sekundmeter, halka,
källardörren och altangrinden blåste ner och bara slog.
”ensam hela dagen”
TV 2 fungerade inte
rädd!

Så inleds ensamheten värst, och så fortsätter det. Det är en övergivenhetens poesi, bara några få ord på varje rad, och det berättar om tjugo år av en kvinnas liv – det liv som förlorade stora delar av sin mening när maken Ernfrid gick bort. Dagboken skrevs 1992-2010, åren då det måste funnits en Siri på varenda gata, de som var hemmafruar i mitten på 1900- talet men vars roll inte längre existerade i en modernare tid.

Det är lätt att se Kristina Sandbergs Maj i Siri, efter att maken Tomas gått bort och barnen flyttat ut. Kanske är det inte så konstigt att Maj dyker upp framför min blick och jagar mig, då det var i podden Hemmafru som ensamheten värst först nådde mina öron. I Hemmafru pratar Kristina Sandberg om sin romanfigur Maj och Sven Teglund om sin mor Siri, och om den ”förspillda kvinnokraften”. Är den det? Eller är det som Sven Teglund menar i ensamheten värst, att värdet snarare finns i mellanrummet, i hemmafruarnas möjlighet att träffas och utbyta erfarenheter och skratt över sin virkning? Och över kaffet.

Kaffet, ja, det är precis som i Vibeke Olssons serie om Bricken en central beståndsdel i Siri Johanssons liv. Kring kaffet samlas man, det blir en högtidsstund. Jag fascineras över kaffets roll i det svenska 1900- talssamhället och hur mycket det ändå lever kvar i våra dagar. Vi ses över en kaffe, det är själva centrum i fikarasten på jobbet, något som inte längre är exklusivt men ändå betyder något.

Det var svårt att lyssna på ensamheten värst, ångestfyllt och tungt. Ändå hade jag inte velat vara utan. Jag hoppas att den där kvinnokraften blir lite mindre förspilld ju fler som tar Siris liv till sina hjärtan och tankar, Siri och alla hemmafruar med henne. Minns dem.

Kommentera