Ensamheten, ödsligheten, skräcken.

En smitta har brutit ut på Gotland. De flesta har dukat under. Ett bett räcker. Ett rivsår, så är du smittad och är inte längre människa, bara ett skal av den du en gång var. På dagen gömmer de sig, men på natten kommer de fram. Hungriga. Emma och Elias känner sig som de enda kvarlämnade mänskliga varelserna.

varelserna-elias-bok

varelserna-emmas-bok

För inte så länge sedan läste jag Elias bok och fortsättningen Emmas bok, böcker som klassas som mellanålder på biblioteket men som jag tror kan fängsla och skrämma både betydligt yngre och betydligt äldre läsare. Mycket av det som skrämde mig var nämligen exakt det som skrämmer mig med zombieböcker även för äldre. Ensamheten. Insikten att det inte finns någon flykt. Det ständigt påträngande ljudet av hungriga varelser. Rädslan över att se ett bekant ansikte i horden av döda, ruttna, oseende. Det fruktansvärda i att den allra käraste inte känner igen en. Det är det som är skrämmande. Det som är så himla bra är exakt det som är så bra med riktigt bra ungdomsböcker: de tar läsaren på allvar. Även om texten nästan kan klassas som lättläst så är den inte sådär dåligt förenklad som en del lättlästa böcker är. Författaren och illustratören är heller inte rädda för att skrämmas, de försöker inte skydda läsaren på något sätt.

Jag tycker också att titeln är väldigt intressant. Själva namnet ”Elias” har hebreiskt urpsrung och flera av de olika delarna i den kristna bibeln heter saker som ”Jobs bok”, ”Första moseboken” och ”Första kungaboken”. En analys av det lämnar jag nog hängande i luften, inte minst efter att ha läst fortsättningen, Emmas bok, men jag skulle tycka det var intressant att diskutera. Det finns mycket jag skulle vilja diskutera i de här böckerna, några mindre bra saker men de allra flesta väldigt bra saker.

Elias bok och Emmas bok har jag, i min form av läsivrande bibliotekarie, redan hunnit trycka i handen på rätt många läsovilliga yngre tonåringar på bokprat på biblioteket och under den där tuffa det-är-ocoolt-att-läsa-ytan har jag varje gång anat en svag krackelering och en glimt av intresse. Och varje gång har böckerna kommit tillbaka väldigt fort. För visst är det något speciellt med framsidan på de här böckerna? Visst är det inte varje dag man ser sådana på Hcg-avdelningen? Jag vill lova att de är populära, och jag vill lova att de är väl värda att läsa. De är korta, lätta att läsa (även om Emmas bok är något längre och mer text i) och de är helt fantastiskt illustrerade.

Det är sällan jag kopierar in baksidestexter på bloggen. Men är de riktigt, riktigt bra så gör jag ett undantag.

I natt drömde jag att världen var en stor och
ödslig plats. Det var bara du och jag kvar,
Emma. Alla andra var döda. Men sen. När jag
vaknar och ser ditt vita ansikte, din stumma
blick, förstår jag att det inte är någon dröm.
Världen är en stor och ödslig plats. Och vi är
dom enda kvar.

I höst läser jag Fristaden.

9789150220766_200_varelserna-fristaden

5 thoughts on “Ensamheten, ödsligheten, skräcken.

  1. Hm, har faktiskt fått ett mystiskt skärsår som börjar se skumt ut…kanske borde jag bli bekymrad ; P Med anledning av denna recension så kan jag inte låta bli att undra om du har läst Justin Cronins böcker The Passge och The Twelve? Mer riktad för vuxna, och även om det ska vara en slags vampyrepedemi så kan jag tycka att hans vampyrer är lite zombie-aktiga. Om du inte har läst dem (finns på svenska) så uppmanar jag dig starkt att göra det. Han lägger nämligen också in bibliska element och i mångt och mycket känns den här serien du skriver som en liknande variant, men riktad åt en yngre läsarkrets.

Kommentera