Ett år

Idag har jag bott i Östersund i ett år, kan man säga. Dagen jag egentligen flyttade hit, sjätte december, satt jag mest på ett tåg hela dagen. Det är rätt märkligt att jag för tretton månader sedan aldrig skulle kunna tänka tanken att flytta norrut och sitta kvar på samma jobb men med nya arbetskamrater. Hur kul kunde det vara, liksom?

Vilken tur att jag ändrade mig. Vilken tur, att jag och Bella och Lina hipp som happ satte oss på ett tåg morgonen den sjätte december med så många tillhörigheter vi kunde dra med oss utan att se ut som flyttberg, med destination en stad ingen av oss hade varit i tidigare. Det kan till och med ha varit det bästa jag gjort någonsin.

Inledningsvis var det en chock. Köldchock. Snön var halvmeterdjup och i luften var det ungefär tjugofem minus, minst tjugo grader kallare än det varit i Växjö och det var som att flytta till ett helt annat land. Det var underbart, även om boendet strulade och jag och Bella inledningsvis delade en etta med kokvrå på ungefär tjugo kvadrat. Inte för att det gjorde så mycket, vi stortrivdes ihop och det dröjde inte länge innan vi blev ”ler och långhalm” på jobbet och jag allt som oftast fick heta Isabelle och Bella fick heta Kerstin. Sak samma liksom, även om vi ser väldigt olika ut och klär oss väldigt olika. Minst sagt.

Hursomhelst. Våran vistelse här började med Paradise Hotel, version Östersund, eller med ett bättre ord – bostadsbrist. Det fortsatte med att Helena skaffade en norrländsk pojkvän fortare än man hinner säga ”Jämtland” och det övergick sedermera i galna förfester, ännu mer förvirrade utekvällar och smått knäppa efterfester.

Det fortsatte med att Bella och jag försökte förstå den norrländska humorn och sedermera verkligen började gilla Norrland. Det dröjde heller inte längre förrän Bella slog fast att Växjö kommer få dåligt rykte i Östersund, på grund av mig och mina tokigheter. Tydligen var det där med ”dåligt rykte” (med valfri tolkning på ordet ”dålig”) något som skulle förfölja oss länge, eller rättare sagt fortfarande förföljer oss… Häromveckan sa jag till min kompis Hasse att vi bara skulle ta det lugnt i helgen, och hans svar var:

– Ta det lugnt? Jag trodde inte Växjötjejer kunde ta det lugnt!

I veckan påstod en annan arbetskamrat att: ”Ni Växjöbor har drama i blodet!”

Tja, det kanske är så, jag vet inte. Hur det än är så trivs vi som är kvar fortfarande himla bra här och i alla fall jag älskar staden mer och mer. Staden och de gamla och nya vänner vi har här . Nej, jag kommer inte flytta härifrån. Inte på bra länge.

Kommentera