Markurells i Wadköping – Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman – Markurells i Wadköping

Jag hade inledningsvis lika svårt för den här boken som för Farmor och vår Herre av samma författare, och även om jag efter att ha slagit ihop boken gillade den bättre än föregående, är det ändå något med stilen och berättelsen jag inte är överförtjust i. Jag kanske bara inte går ihop med Hjalmar Bergman, jag vet inte.

Åtminstone är jag rätt förtjust i Herr Markurell. Inte bara för det roliga namnet som nästan låter som makrill, utan för att han är en så hjälplös och sorglig karaktär, fast han verkar så stursk. När hans grundpelare i livet vittrar sönder skakas hela hans världsbild om och han blir komplett galen. Det är en väldigt intressant omställning.

Men själva boken är lite i långsammaste laget, den är aldrig intressant nog.

”Sorgen är alltid verklig, vilka underliga förevändningar för sin tillvaro den än behagar finna.” (s. 28)

Nu ska jag ge mig på nr. 13. Den gamle och havet.

Kommentera