Eva Ibbotson – en kärleksförklaring

En del böcker läser man och glömmer. En del böcker läser man och finner det omöjligt att glömma. En del böcker stannar hos en långt efter att man läst ut dem, och vidare finns det de böcker som alltid kommer finnas med en i livet och som man faktiskt aldrig kommer att glömma.

För mig hände många av de böckerna när jag i början av mina år som törstande bokmal. Det var de böckerna som öppnade dörrar till nya världar, som tillät mig att färdas fritt på fantasins stigar och långt bortom min egen gråa och trista vardag. Det var där jag fann tjusningen med att läsa, det vackra i en saga och det fina i en berättelse som ibland är så skör att den kan röra en till tårar.

De första av de böcker som jag minns på ett sådant vis var Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Jag tror inte man kan läsa Momo och sedan glömma den, jag har faktiskt bara läst den just den enda gången men jag minns in i detalj hur vacker den var, hur hemsk och vacker och underbart fantasifull. Men ändå sa den på något vis så mycket om verkligheten, på ett sätt som kanske en bok som faktiskt handlar om verkligheten inte skulle ha gjort.

Den tredje boken var Hemligheten på perrong 13 av Eva Ibbotson.

Hemligheten på perrong 13 var det mest fantastiska jag dittills upplevt i mitt nioåriga liv. Jag minns mycket väl första gången jag lärde känna berättelsen och hur den fängslade och tjusade mig, hur jag insöp vartenda ord och satt som trollbunden inför dess magi. Jag var visserligen redan då en frekvent liten biblioteksbesökare men första gången berättelsen fick liv framför mina ögon och öron var när min lärare hade den som högläsning i tredje klass, och aldrig hade jag väl hört något liknande.

Jag slukade fort som attan Eva Ibbotsons övriga böcker med en ren frenesi. Spökena från Carra. Häxtävlingen. Den stora spökräddningen. Ingen vanlig häxa. Masken och prinsessan med potatisnäsan och andra historier om monster. Åh, vad jag älskade och avgudade hennes historier och framförallt hennes underbara, fantastiska, oförglömliga karaktärer. Fén Gurkintrud, den lilla häxan Dufs, spöket Fabian som  så gärna vill vara skrämmande, vikingen Krok Digerbuk som aldrig fick komma till Valhall, fröken Spinks som jagade sitt livs kärlek över en klippkant och måste gå och dränka sig en gång i kvarten för att vara ett lyckligt spöke och den elaka och hemska Adolfa Batters. I spökena från Carra bekantade jag mig också med min allra första vampyr, en karaktär jag älskade som tioåring och som jag sedan aldrig  har kunnat glömma: den rullstolsbundne Farbror Lafsen som har gått över till löständer och bara kan hugga lite lekfullt efter intet ont anade pigor, fast han mest rullar omkring och tänker på bättre dagar med den dreglande helveteshunden Cyril i knäet. Och jag älskade dem inte bara då, jag älskar dem ännu och jag kan fortfarande plocka fram böckerna och läsa om dem, för mitt höga nöjes skull.

För visst är det något så speciellt och nästan obeskrivbart med böcker som gömmer en hel värld bakom sina boksidor? Med författare som lyckas få sina läsare så trollbundna att de glömmer både tid och rum?

Eva Ibbotson var en sådan författare, och hon dog den 20 oktober i år, 85 år gammal. Jag säger här ett så innerligt tack jag kan till hennes underbara böcker, hennes karaktärer som för mig idag är lika levande som de var när jag för första gången läste om dem, hennes vackra ord och hennes berättelseskatt som säkert kommer leva vidare långt, långt efter oss också.

0 replies on “Eva Ibbotson – en kärleksförklaring”

  1. Boktokig skriver:

    Håller med dig! Det är något obeskrivligt speciellt med författare som lyckas fånga en så!!!

  2. Tella skriver:

    Och jag satt och höll med om varenda ord och fick minsann e liten tår i ögonvrån när jag läste att hon är borta!

  3. bokstävlarna skriver:

    Vilket fint inlägg!
    Ibbotson hörde till mina favoriter också, även om det är väldigt många år sen jag läste henne sist. ”Den stora spköräddningen” var nog den jag gillade allra mest, om inte annat så är det den som har gjort störst intryck.

  4. Zachan skriver:

    Håller med dig helt och fullt! Den oändliga historien och Hemligheten på Perrong 13 är böcker som har satt spår i en. Det är två böcker som jag minns med glädje från uppväxten.

    Jag har inte läst jättemycket av Ibbotson, men sörjer att hon gått bort då hon hade en så stor och härlig fantasi och förmåga att fängsla sina läsare.

Kommentera