”Every good opera house must have a ghost”

Att ett avskräckande yttre kan dölja ett vackert inre, finns det många prov på både i litteraturen och i verkliga livet. Men det finns även en hel del litterära och säkert verkliga figurer där ett djävulskt utseende överenstämmer med ett lika djävulskt sinnelag, ibland medfött och ibland skapat av människornas attityd och ondskefullhet. Jag hyser en märklig fascination för sådana varelser.

Vad som fick mig att tänka på det var när, för inte så länge sedan, jag och min pojkvän såg på en sådan där halvdålig/halvbra B-skräckis som vi konsumerar i – för att vara ärlig – högar. Den här hette The Toolbox murders och utspelade sig precis som den liknande Funhouse i nästan uteslutande ett enda hus, ett gammalt och halvt fallfärdigt hus som gömmer många fler hemligheter än ögat vid en första anblick kan se. Naturligtvis hade huset också en själ, i form av en vanskapt och utstött människa som lärt sig livet den hårda vägen och därför tagit sin tillflykt till hemliga tillhåll och dolda passager i sagda hus, passager han använder för att systematiskt avrätta husets invånare. Om det låter bekant kan jag säga att det inte bara är Funhouse som har liknande drag – där var skådeplatsen typiskt nog spökhuset på ett nöjesfält – utan många, många fler böcker och filmer. Med stor variation är temat med en utstött och vanskapt varelse som gömmer sig i ett hus otroligt vanligt, och lika fascinerande nästan varje gång. Man kan ställa sig frågan, varför?

Början på tråden kan i den stora djungel av böcker och filmer på temat som finns vara svår att hitta, men ofta tänker jag på Frankenstein av Mary Shelley som gavs ut 1818 och förmodligen var en av de första böcker som kanaliserade människans ondska i en till en början oskyldig och utstött varelse, skydd för sitt utseende och till slut så förpestad av ondska att han blir ond själv, han börjar ta liv från det samhälle som tog hans egen livslust ifrån honom. Det är en sorglig och hemsk berättelse men också fruktansvärt sann, för även om inga Frankensteins monster går på vår jords yta så är fenomenet med ondska född ur samhällets avsky för det som är annorlunda bland de vanligaste problemen vi har idag.

För att fortsätta vandringen är för mig så Nôtre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) av Victor Hugo nästa stora steg. Den stackars puckelryggade Quasimodo är för evigt dömd att tjäna och vara instängd i katedralen Notre-Dame eftersom han inte skulle vara accepterad utanför den. Katedralen är hans hem, hans allt och hans kärlek. Dock har han ännu en kärlek, kanske en än starkare – den till den vackra zigenerskan Esmeralda.

Allra varmast om hjärtat ligger dock för mig en av de mest centrala och kända historierna, även om den kanske är mer känd som musikal än i den bokform den ursprungligen publicerades i – The Phantom of the Opera eller Le Phantom du le Opera som den heter i sitt original. Boken som är skriven av Gaston Leroux publicerades 1910 och berättar om Eric som föds vanskapt och med vad man på den tiden trodde var djävulens ansikte. Eric flyr sin hemby efter att ha utstått hån och förföljelser men blir inte välkommen någonstans och bosätter sig till slut i katakomberna under Paris största operahus. Han finner där kärleken i form av den unga, vackra och lovande sångerskan Christine Daaé, en kärlek som för hans del bara kan vara sinnlig eftersom han numera är spöket som förstör och ruinerar, Fantomen på Operan.

Det är en fascinerande, hemsk och spännande historia som egentligen är en skräckberättelse, något som inte märks i många av de otaliga film- och musikalversioner som gjorts på boken där dock Dario Argentos film The Phantom of the Opera lyser som ett klart men bisarrt undantag. Förutom Argento har många andra gjort sin egen version av berättelsen: Andrew Lloyd Webber musikal kan väl sägas vara den mest kända, och för att då inte börja tala om alla böcker som skrivits på temat; The Trap-Door Maker av Pete Bregman, Unmasqued av Colette Gale, The Angel of the Opera av Sam Sicilanio och min personliga favorit Phantom (Mannen bakom masken) av Susan Kay. Då har jag bara gjort ett urval. Man kan ju undra om det är Eric själv som är så fascinerande eller om det är myten kring den utstötte, hans olycka och hans hopplösa kärlek till den vackra Christine. Precis som Quasimodo skapar han sig en boning, ett kungarike där han själv styr som en trots mot att han inte accepteras i samhället.

För mig finns det ett fåtal litterära eller filmiska karaktärer som kan leva upp till vad jag ser hos den utstötte Eric. Vampyrer som Dracula och Lestat och i det närmaste sagolika karaktärer som Gösta Berling har jag en liknande tjusning för.

Vad är det som fascinerar så oerhört mycket? Visst är det väl till vis del en typ av frosseri och beklagan i och över människans ondska och kapacitet till utfrysning av sina medmänniskor, men det måste väl också handla om kärlek? Trots allt Eric gått igenom, trots sin elakhet så älskar han ändå Christine, och hans sista ord handlar om kärleken till henne. Jag antar att det inte är för intet som historien i spåren av framförallt Andrew Lloyd Webber fått en mycket mer erotisk framtoning, jag har inte hört en enda version av låten Phantom of the Opera som inte har en erotisk underton men det är väl heller inte helt rättvist att säga att det började där. Genom historien har rollen som Erik spelats av så – för att använda en klyscha – ”manliga” män som Herbert Lom, Lon Chaney och nu senast Gerard Butler, samtidigt som vicomte de Chagny har gestaltats som män med mindre karaktär, mindre kroppshydda och om inte sämre så i allafall ett barnsligare utseende. Det är svårt att inte fångas av det förbjudna och det farliga – speciellt inte om det dessutom har en vacker kroppshydda – lite som människor ända sedan John Pollidori baserade sin The Vampyre på Lord Byron har varit dragna till myten om aristokratiska vampyrer med skräckblandad förtjusning. Nu är ju i och för sig Gaston Leroux ursprungliga Fantom enligt beskrivningarna särskilt vacker att se på men i framförallt filmversionen från 2004 med Gerard Butler i huvudrollen ser han betydligt bättre ut, eller har i alla fall inte den höga grad av missbildning i ansiktet som det talas om i boken.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om Eric, men det finns så många fler spår i så många olika sorters böcker som också är väl värda att nämna. Hercules Barfuss i Den vidunderliga kärlekens historia och Heike i Sagan om Isfolket är två av dem jag tagit närmast till mitt hjärta och som förvisso påminner en hel del om Eric och hans livsöde men som trots omvärlden har lyckats behålla ett vänligt sinnelag och en inre godhet.

De är dock alla vanskapta, utstötta, ibland onda rakt igenom på grund av att samhället har skytt dem och ibland goda. Men någonting gemensamt finns där ändå oftast, och det är kärleken. Mer påtaglig i vissa historier än andra, men alltid finns den och drar historien i det ena eller andra hållet. Jag undrar, efter att ha ordat väldigt länge om ondskan och fulheten hos de flesta av dessa karaktärer, om det inte ändå är kärleken som är den största dragningskraften hos dem. Kärleken, i kombination med deras utstötthet och så det där farliga som tydligen ändå är så lockande ändå. Kanske måste en vacker yta ha något farligt i sig för att vara riktigt spännande, eller som Susan Kay skrev i Phantom: Every good opera house must have a ghost.

0 replies on “”Every good opera house must have a ghost””

  1. Sabina skriver:

    ‘My mind has touched the farthest horizons of mortal imagination and reaches outward to embrace infinity. There is no knowledge beyond my comprehension, no art or skill upon this entire planet that lies beyond the mastery of my hand. And yet, like Faust, I look in vain . . . for as long as I live, no woman will ever look on me in love.’ -Erik

  2. […] 6, 2010 …som jag skrev länge och väl om för några dagar sedan. Jag har hört många, många versioner av låten Phantom of the Opera från Andrew Lloyds Webber […]

Kommentera