Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Det är skrämmande läsning, Eva F Dahlgrens reportagebok om de kvinnor som dömdes under 20- och 30- talets lösdriverilag och spärrades in på tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Ändå är den helt sann, och vad mer är, att den säger någonting om hur kvinnosynen då har följt med ända in i våra dagar.

De sågs som undermåliga, samhällets bottenskrap, av rasbiologin som klev fram då med Herman Lundborg i spetsen. Han som grundade rasbiologiska institutet i Uppsala med premissen om att göra skillnad på människor beroende på vilken ”ras” de hade. Kvinnorna i Eva F Dahlgrens berättelse mäts och klassificeras, straffas för att de inte haft någon annan utväg än att gå på gatan och sälja sina kroppar. Männen som köpte dem, de straffades självklart inte.

Ändå är det i många fall männens fel att de hamnat där. Kvinnorna blir lurade av män, utslängda av män, slagna av män. Men det är kvinnorna som misstänkliggörs och straffas. Det finns en underton längs med hela boken om en djupt föraktfull kvinnosyn som visserligen blivit långt bättre sedan 1930- talet men som fortfarande visar sig i våldtäktsdomar och synen på prostitution.

Det är på tvångsarbetsanstalten i Landskrona kvinnorna spärras in. Här sorteras de in i fack och behandlas därefter. De ska straffas, men också uppfostras till skapliga samhällsmedborgare för att kunna återinföras i samhället. Men hur ska de kunna de, när ingen vill anställa dem för att de har varit offer för prostitution? Vilken väg har de då att gå?

Att Eva F Dahlgren gjort ett gediget researcharbete finns det ingen tvekan om, länge kommer kvinnorna i boken spöka för mitt inre. Jag läser vidare, nästan hypnotiserad av deras berättelser. Ändå tycker jag att det finns stora språkliga brister, berättelsen stannar upp av transkriptioner av intervjuer och upprepningar av hur författaren själv sitter och ser på fotografier av kvinnorna och funderar över deras levnadsöden. Vid något tillfälle berättar hon att hon började med att skriva berättelsen som skönlitterär och det känns som att för mycket av det fått följa med in i reportageboken. Det är för mycket gissningar, för mycket försök att fiktionalisera livet på anstalten. Jag hade kunnat vara utan det. Men att Fallna kvinnor är fängslande och viktig läsning, det är det inte tu tal om. Inte minst för att lära sig något om hur kvinnosynen idag har följt med samhället sedan många år tillbaka. Inte minst är det talande att det berättas så lite om kvinnors historia, alldeles särskilt om kvinnor som ansågs vara samhällets bottensats.

Bokförlaget Forum, 2013.

Pocketutgåva av Thorén och Lindskog, 2015.

Pocketen finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Stories from the city, Romeoandjuliet, Vargnatts bokhylla,

1 thought on “Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Kommentera