Familjegraven – Katarina Mazetti

Familjegraven är en fortsättning på Grabben i graven bredvid och behandlar således Bennys och Desirées fortsatt ojämna kamp för att komma överens i sitt förhållande och komma över de fördomar och kulturkrockar som präglar det. Jag kunde inte låta bli att läsa den, inte bara för Mazettis humor utan också för att slutet i Grabben i graven bredvid var så öppet och det kändes som att en fortsättning var tvungen. Och humorn håller i sig. Familjegraven är minst lika rolig som sin föregångare, om inte snäppet bättre, och även om den ibland är både melankolisk och tragisk har den också klockrena poänger emellanåt.

Liksom i Grabben i graven bredvid är det Mazettis berättarkonst som höjer betyger på historien. Jag har lika svårt för stavningen i denna boken, men det är ändå hennes närapå omöjliga bedrift att så väl sätta läsaren in i tankarna på två helt skilda människor som är bokens stora läsvärde. En man och en kvinna, dessutom. Att läsa en manlig och en kvinnlig version av samma historia – i en ”vartannat-kapitel-typ” – är hysteriskt roligt men även oerhört eftertänksamt. Mycket som går fel är egentligen rena missförstånd och ibland blir man själv som läsare rent förtvivlad. Ibland kan jag inte låta bli att gapskratta, så rolig är den emellanåt. Fortfarande är det för mig igenkänningshumorn som är en stor del av behållningen, Benny som stövlar runt i lagården och försöker lära den skitskraja bibliotekarien Desirée att mjölka och sköta kor är sinnessjukt roligt, precis som hennes förtvivlade försök att stöka alla Land ur huset och ersätta dem med ”Lak-ång”. (Lacan)

Det är en läsvärd bok och ett absolut måste om man läst Grabben i graven bredvid – det är snarare som två delar av en bok än just två böcker, i min mening.

Desirée

”Det var som en expedition in i okänd terräng. Jag skulle fraternisera med infödingarna och lära mej deras kultur, seder och bruk. Jag skulle go native där i den lilla byn på landet. Försöka anpassa mej. (—) Jag kände mig underlägsen. De flesta kvinnor jag mötte i byn kunde saker som jag inte ens visste vad det var. De färgade håret hemma och klippte sina karlar och ungar och hade rabatter som var små trädgårdsutställningar och bytte sticklingar och lökar med varandra. Samtidigt som de flesta jobbade halvtid i stan. (Kvinnorna, alltså – männen jobbade antingen heltid eller var arbetslösa.)

Benny
”Vaddå ”älskat”, vad menar hon? Kvinnor snackar om kärlek och kommer ihåg bröllopsdagar och Alla hjärtans dag och hänger om halsen på en och frågar om man älskar dom. Bengt-Göran, han köpte nya fälgar till Violet och jag byggde ju för fan verandan! Jag tror det är med mäns kärlek som med kvinnors hjärtinfarkt. Den upptäcks inte, för den har lite andra symptom!”

Kommentera