Fantasysommar: A wizard of Earthsea

För några år sedan läste jag Trollkarlen från övärlden. Då tyckte jag inte alls om den, och läste aldrig fortsättningen. Jag minns inte särskilt mycket men enligt recensionen jag skrev då så var språket alldeles för enkelt och stolpigt, ryckigt och uppstyltat.

0881037559Den här sommaren dedikerade jag åt fantasy, och ett av projekten var att läsa om Trollkarlen från övärlden, men den här gången på originalspråk. Och tur var väl det, för oj vad jag tyckte om den! Jag måste ha läst en alldeles särskilt dålig översättning för istället för uppstyltat var språket böljande och vackert och drog in mig i Övärlden på en gång – där den unge Ged upptäcker att han har magins gåva och reser till Roke för att lära sig bli magiker.

Fortfarande finns det saker jag inte gillar i första boken, men faktiskt blir många av de sakerna problematiserade i kommande böcker – som synen på kvinnor och magi, till exempel. Eller kvinnor överhuvudtaget i Övärlden.

Det var alltså med stigande förväntan jag gav mig på andra, tredje och fjärde boken i serien. A wizard of Earthsea följs av The Tombs of Atuan, The Farthest Shore och Tehanu, och även om jag kanske speciellt tyckte om första och andra boken var alla fyra böcker väl värda att läsa. Den sedvanliga kampen mellan gott och ont spelar en traditionell roll som två olika krafter, men ges också nya kläder i människors grymhet och vänlighet. Jag gillar de frågor LeGuin ställer, men kanske framförallt älskar jag att språket är så vackert och vindlande.

144245990514424599211442459956

Men det är faktiskt inte slut där. Efter Tehanu följer Tales from Earthsea, en slags novellsamling som dyker ner här och var i den redan berättade historien, utökar den och lägger till händelser och personer vi aldrig träffat innan. Jag gillade den, jag gillar att få veta mer om Earthsea, få en bredare bild och få lära känna nya personer. Kanske gillade jag den inte lika mycket som de fyra tidigare, men den var ändå läsvärd.

tales-from-earthseathe-other-wind

Desto bättre var sista boken i serien – The other wind. I den knyts alla lösa trådar – och under fem böcker har de hunnit bli många – ihop. Om jag kan säga något om Tales from Earthsea så här i efterhand så var det att den, mer än någonting, sakta men säkert drev handlingen och huvudpersonerna mot ett definitivt slutmål – hur skilda än novellerna verkade vara från varandra.  Jag tyckte verkligen om hur alla olika historier, personer och platser blev ett i The other wind, samtidigt som det fina språket fortfarande finns kvar. Den sista boken var en av mina favoriter i samlingen, även om jag var oerhört förtjust i alla sex böcker.

1 thought on “Fantasysommar: A wizard of Earthsea

Kommentera