Flickan som lekte med elden (Del 2 i Millennium) – Stieg Larsson

Flickan som lekte med elden är fortsättningen på Män som hatar kvinnor och andra delen i Stieg Larssons Millennium– trilogi. Första bokens historia är avslutad och därmed börjas en ny i den här boken. Lisbeth Salander har flytt från Sverige och Mikael Blomqvist och befinner sig utomlands, samtidigt som Mikael och tidskriften Millennium förbereder en massiv artikel och en bok om trafficking – sexhandel med unga flickor mellan öststaterna och Sverige. De lär känna Dag och Mia som forskat om trafficking i flera år, men de inser inte vilken vidd ämnet har och hur långt upp i landets näringskedja det går. Ett brutalt mord inträffar och Lisbeth verkar vara inblandad, Mikael vet inte på vilket sätt men är fast besluten att spåra henne.

Även denna bok är segstartad, även om det inte är tillnärmelsevis i den kaliber som Män som hatar kvinnor. Läsaren antas ha den mesta bakgrundsinformationen om karaktärerna och hela historien ges inte om igen, även om en för mig lite väl detaljerad upprepning äger rum. Men när väl berättelsen kommer igång är den mer intressant och mer spännande än den förra boken, den är också överlag bättre. Liksom i första delen är det Lisbeth som är den mest intressanta karaktären och den man fängslas av, och det är också hon som tar störst plats i boken.

I förra recensionen var jag besviken på att den intressanta titeln slarvades bort i något som var ett undvikande av en debatt, en debatt som i viss mån faktiskt istället dyker upp i Flickan som lekte med elden. Här finns det gott om män som är allt på skalan mellan högst tvivelaktiga och rent ut sagt vidriga i deras förhållande till kvinnor, inte oväntat i den trafficking- fråga som inledningsvis präglar hela historien. Det är ett ämne som verkligen kan skapa debatt och en del slevar slängs på både politiker och polis, men de suddas ut när morden äger rum och förflyttar hela fokuset från traffickinghärvan till jakten på Lisbeth och eventuella mördare.

Det är lite synd, men historien är vid de sista sidorna så pass oavslutad att tråden nästan måste tas upp i följande bok. Även om jag är besviken att den delen av boken släpps är det förvisso som sagt också delvis till förmån för Lisbeth Salander och hennes historia – vilket fortfarande är den mest intressanta. Mikael Blomqvist är fortfarande tråkig och menlös på gränsen till irriterande, men det märks inte lika mycket eftersom det dyker upp så många fler onda, slemmiga och vidriga karaktärer att fästa sig vid. En bok är riktigt bra när man nästan vill slänga den i väggen för att man är så arg på de som uppträder i den, och någon enstaka gång skapar Flickan som lekte med elden sådana känslor. En karaktär måste vara vältecknad för att vara autentisk både när det gäller goda och onda personer, och som så många andra gånger är Stieg Larssons goda karaktärer en smula tråkiga medan de onda är väldigt intressanta.

Sammantaget är Flickan som lekte med elden en bättre bok än Män som hatar kvinnor, även om denna bok också tappar fart och tempo emellanåt och mest blir blädderverksamhet för att man ska komma något vart överhuvudtaget. Den är dock fortfarande inte det mästerverk jag överallt läst om – jag undrar vart det tog vägen?

Kommentera