Flyt som en fjäril, stick som ett bi

Jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden när jag läste Flyt som en fjäril, stick som ett bi. Inte så mycket för att det är en spänningshistoria utan snarare för att människorna i den går så djupt in i hjärtat och råkar ut för så fruktansvärda saker. Det är inga jordskredshändelser, snarare är det små stick som hela tiden petar hål på vardagen och det gör så ont att läsa.

flyt-som-en-fjaril-stick-som-ett-biMiranda håller huvudet ovanför ytan med hjälp av simning. Simningen är hennes fasta punkt, det som hjälper henne över trösklarna i vardagen. Hon är fjorton, verkar ibland äldre, ibland yngre, är toppsimmare och siktar på SM. Den andra fasta punkten i tillvaron är Johanna och Magge, runt omkring dem flyter föräldrarna som bara bryr sig om hennes bror, varför är obegripligt för Miranda eftersom han bara sitter på sitt rum och spelar World of Warcraft. Amöban, kallar hon honom.

Det är inte alltid jag tycker om personerna i den här boken. Ibland tänker jag att de rentav inte är kloka men inser alltid att det inte är dem det är fel på. Det är livet. Livet kan vara så fruktansvärt fel och orättvist och hemskt och fantastiskt, och Elin Nilsson gestaltar det på ett så otroligt bra sätt. Flyt som en fjäril, stick som ett bi är verkligen en klockren skildring av vänskap och hur svårt det kan vara med ens egen familj men det är också en fantastisk skildring av hur hur mycket ens sport kan betyda för en. Simningen är verkligen livet för Miranda och det finns så otroligt mycket glöd i hennes kamp, så mycket kraft och så mycket jävlaranamma. Så visst är det här en bok för sportintresserade men inte bara det, det är egentligen en bok för alla som någon gång gått igenom tonårens alla toppar och dalar. Verkligen alla.

Andra som läst: Boktjuven, Bokhora, En bok om dagen, malins bokblogg.

Kommentera