Förälskad, förundrad, förkrossad

Jag har inte varit närvarande i bloggen sedan den sista maj. Nu ska jag berätta varför.

Mycket saker har gått fel i mitt liv. I juni dog min gammelfaster Ingrid som var något av en matriark inom min släkt – och här ska väl påpekas att den delen av min släkt jag faktiskt träffar är på min mors sida och de är mer som en familj för mig, därför var min gammelfaster en närmare släkting än det kanske låter – och några veckor efter begravningen gick även min morfar bort.

Min morfar, Stig Månsson, var inte bara den person jag har att tacka för att jag är en bokmal idag och den som tryckte böcker i händerna på mig nästan fortare än jag hann läsa ut dem, utan han var också ganska mycket som en far för mig. Han var en sådan person som upplevt allt och lite till, rest över världen och kunde berätta, berätta, berätta.

Min morfar föddes i Skåne, i den lilla byn Skepparpslöv utanför Kristianstad. Senare bodde han också i Brösarp på Österlen, utanför Kivik, och det är där vi sedan tillbringat de flesta somrar jag kommer ihåg, och gör det fortfarande. När morfar var tretton år började han jobba på Rubergs i Kristianstad och blev lagerchef där, när han gift sig och fått barn tog han både gymnasie- och universitetsexamen i civilekonomi och blev direktör för ett av Sveriges största företag, Deve hissar. Han var i flottan när han var ung och hans moster var hushållerska till Fritiof Nilsson Piraten i Kivik.

Morfar var också konstnär och har målat otaliga vackra tavlor på Österlen, men perfektionist som han var fick de inte säljas utan hängas upp hemma, men bara i källaren. Konsten, och musiken, var kanske morfars största kärlekar tillsammans med min mormor och Stockholm var staden de bodde i och älskade sedan de gift sig. När kriget tog slut 1945 och amerikanska skivor åter fick importeras till Sverige var mormor och morfar en av de som stod på kajen och väntade på att få köpa de allra första stenkakorna som kom till Sverige. Bland dem var Leadbellys Goodnight Irene som sedan dess många gånger spelats i hemmet och för oss barn och barnbarn och även på morfars begravning. Det var en begravning som morfar själv hade älskat, den var inte kyrklig alls utan gick istället i musikens tecken, den musik som låg morfar allra närmast om hjärtat. Förutom Leadbelly spelades Duke Ellington, Bach och Verdi och det inleddes med Amazing grace.

Men morfar var inte bara blues- och jazzvirtous och mången konsertbesökare, konstnär och direktör för Devehissar, han var också president i Lions Alvesta och även Melvin Jones- hedersmedlem. Morfar betydde så mycket för så många och det var inte många bänkar lediga i Alvesta kyrka när han fick gå till sin sista vila.

När jag var tretton fick jag Dostojevskijs samlade verk i present av morfar, ”för det är ju en bra grund att stå på”, och något år tidigare hade han gett mig Ängeln på sjunde trappsteget och Skriet från vildmarken. Den senare är fortfarande en av mina favoritböcker och just böcker har jag sedan fått i present vareviga födelsedag och jul av morfar. Det var han som fick mig att älska böcker och som också skapade kärleken till Österlen och framförallt Brösarp i mitt hjärta. Han hade alltid en historia att berätta och han visste allt och kom ihåg allt. Alltid. ”Fråga morfar, han vet”, var en vanlig term som använts i vår familj så länge jag kan minnas. Han blev nittiotre år gammal.

Jag kan inte säga hur mycket han betydde för mig. Samtidigt kämpar en av mina mest älskade mot en svår sjukdom och jag bor hundra mil därifrån. Jag kan inte heller säga hur mycket jag tänker på det, och hur mycket jag hoppas.

Under juli månad var jag varit hos min pojkvän som bor i Stockholm, vilket är sextio mil från där jag bor och där har han varit sedan september. Det är inte alltid så lätt, men han är ljuset i mitt liv och under de här veckorna har jag inte haft en tanke på bloggen utan bara varit i de stunder jag det senaste året fått några helger emellanåt. Morgonar, framförallt. Att varje dag vakna bredvid den man älskar borde man aldrig ta för givet.

Men nu är vi båda hemma i Östersund igen, efter en ganska omtumlande och stundtals väldigt svår sommar. Jag hoppas att hösten för mig istället för död kommer betyda liv och jag hoppas att den kärleken jag har i mitt liv kommer stanna kvar. För de som finns i ditt hjärta de finns alltid där – var de än på jorden, eller i himlen, är.

Min morfar för två år sedan i Brösarps backar utanför Kivik. Då var han nittioett.

Morfar, mormor och min mor utanför Branterögen i Brantevik.

Goodnight Irene

0 reaktioner på ”Förälskad, förundrad, förkrossad

  1. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig att bära en del av den sorg som du måste känna i den här svåra tiden. Men jag vill att du ska veta att jag finns här och att jag tänker på dig varje dag. <3 Du är en väldigt stark människa och jag vet att du kommer hitta det fina i hösten och hoppas att du får all den kärlek som du förtjänar.
    Älskar dig!

    1. Tack vännen, det vet jag <3 Jag känner mig inte särskilt stark just nu men jag hoppas det blir bättre. Älskar dig med!

  2. Så fint du skriver om din morfar. Han verkar ha haft ett både långt och mycket rikt liv. Jag förstår din stora saknad. Tänker på dig.

Kommentera