Förvriden – Frida Edman

Det är inte bara omslaget som är läskigt med Frida Edmans Förvriden, men det ger upphov till den första kalla kåren och jag var tvungen att plocka bort det innan jag började läsa. Hu.

Just kalla kårar är Frida Edman bra på. Förvriden är ingen renodlad skräckberättelse som håller mig vaken hela natten, snarare är den ett märkligt pussel av sagoväsen, mystik, försvinnanden och sådan skräck som kryper sig på när man minst anar det. Flera livsöden flätas ihop under läsningen och berättarrösten hoppar mellan olika personer. Moa, den lilla flickan som försvinner. Miranda, hennes mamma. Donnie, pojken som också försvinner. Margareta, som håller sin man instängd. Sören, som rymmer. Och den mest skrämmande, gudinnan.

Till en början förirrar jag mig i de olika berättarrösterna men ganska snart utkristalliseras ett mönster och de blir lättare att skilja åt. Ändå stannar jag upp i berättelsen ibland, språket är ibland lättflytande och ibland ganska trögt, som om personernas ryckiga tankar verkligen är nedpräntade precis som de tänkts. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, faktiskt, men det gör verkligen karaktärerna verklighetsnära.

Språket är inte bokens högsta kvalitéer, men stämningen bidrar verkligen till att den är minnesvärd. Allra läskigast är Moa, som när hon kommer tillbaka är en helt annan flicka. Hon verkar inte vara Moa längre, snarare något mycket äldre och ondare, instängt i en tioårig flickas kropp. Det är riktigt, riktigt läskigt.

Mörkersdottir förlag, 2011

Andra som har läst: Boktokig, BokstävlarnaFiktiviteter.

0 reaktioner på ”Förvriden – Frida Edman

Kommentera