Geggigt och snårigt

gone-girlGillian Flynn börjar verkligen bli en favoritförfattare. Efter Sharp Object och Dark Places började jag nästan bli lite rädd: kan verkligen människan fortsätta skriva så här bra böcker?

Jodå, men nog så annorlunda. Gone Girl tar vid i vad som verkar vara inledningen av ett krackelerande äktenskap. Amy, med en rikedom från bästsäljande barnböcker om henne själv i bagaget, och Nick, med en havererad journalistkarriär bakom sig, flyttar från New York till Nicks föräldrahem för att ta hand om hans döende mamma. Det stora hålet uppenbarar sig när Amy försvinner, vad som verkar vara, spårlöst.

Allt är dock inte vad det verkar vara i den här boken och det är framförallt dubbeltydigheten som är så otroligt skickligt berättad. Jag kommer på mig själv med att vända och vrida på händelser, utsagor, repliker och karaktärsbeskrivningar och till och med att gå tillbaka och bläddra.

Egentligen vill jag inte säga något om boken, för allt skulle vara en spoiler men jag kan säga att det som är så himla bra är att jag inte tvivlar en sekund på karaktärerna, även om jag väldigt sällan tycker om dem. Jag älskar också att det finns så mycket bakgrundshistoria, vad jag brukar hata hos deckare är den orimliga ondskan, att gärningsmän gör vad de gör utan att läsaren får någon anledning. Här finns en hel gegga av anledningar. Det är också dubbeltydigt, men rots det blir det aldrig så otroligt att berättelsen tappar mig som läsare. Vad det blir, är en skrämmande uppvisning i hur fel allt kan gå. Resten får du ta reda på själv.

Andra som läst: Beroende av böcker, Underbara böcker, Bokhora, Bokdetektiven.

4 thoughts on “Geggigt och snårigt

  1. Jag är riktigt sugen på att läsa något av Gillian Flynn! Känns som att de hyllas överallt! 🙂
    Samtidigt brukar jag vara hemskt kritisk mot deckare och i slutändan inte tycka så mycket om dem.. 😮
    Nåja. Ska ha den här i bakhuvudet när jag blir sugen på deckare nästa gång. 🙂

    1. Alltså, jag vill inte klassa de här som deckare egentligen. Jag är heller inte förtjust i deckare, eller rättare sagt så har jag tröttnat på dem. Men de här är långt ifrån den klyschiga, vanliga deckaren! Mer thriller, skulle jag vilja säga. Och de är välskrivna, det är väl det som är den huvudsakliga skillnaden vid sidan om frånvaron av klichéer 😉

  2. Håller med om att thriller är mer rättvisande. Filmerna ska bli väääldigt spännande att se om de kan behålla samma känsla som Flynns böcker ger.

Kommentera