Grabben i graven bredvid – Katarina Mazetti

”Desirée sitter vid sin mans grav, förlägen över sin brist på sorg. På bänken bredvid sitter en vulgär karl helt utan stil. Graven han sitter vid är översållad med utsmyckningar, och han planterar och arrangerar som om det vore en utställningsträdgård. Detta är upptakten till ett mycket speciellt relationsdrama. Två till synes oförenliga personligheter lyckas mötas. Och då slår det gnistor.”

Egentligen hade jag inte så stort hopp om Grabben i graven bredvid, för det är inte den typen av bok jag brukar tycka om. Men när jag nu en gång hittade den i en pocketlåda för tio kronor så kunde jag lika gärna läsa den, och den var just en sådan lättläst och kort bok man kan ägna några timmar mitt på dagen åt. Nu ska jag faktiskt erkänna att den var snäppet bättre än jag hade trott, eller snarare var den annorlunda än jag hade trott och inte alls så klyschig och tråkig som en hel del romaner i samma stil är. Kanske berodde det på att jag läst Jenny S precis innan och fått alldeles nog av förutsägbara kärlekshistorier på jobbet och storstadens alla ”fabulösa” händelser.

I början störde jag mig något oerhört på språket och dessa ”mej” och ”sej” som jämt dök upp. Jag är och förblir en språkpolis och jag kan inte se sådant svart på vitt i en bok utan att gnälla högljutt. Dock minskade denna irritation efter ett tag eftersom det på sätt och vis passar väl in i språket som är anpassat efter karaktärerna. Benny och Desirée delar nämligen på berättelsen, och om inte annat så är det greppet intressant och ger verkligen två sidor av samma historia. Det är lätt att sätta sig in i karaktärernas tänkande och inse hur fel allting kan bli när det egentligen är rätt, och hur oerhört lätt saker och ting går åt skogen av rena missuppfattningar. Detta berättelseknepp är väldigt skickligt omhändertaget av Katarina Mazetti och bokens största behållning.

I övrigt är det en väldigt melankolisk liten historia, både när det gäller den ensamme bonden Benny som knappt får gården att gå ihop och den grå och tunna bibliotekarien Desirée som aldrig sett en ko innan hon blev kär i Benny. För mig är det också oerhört rolig läsning i den mån att jag känner igen mig i båda två, uppväxt på en bondgård med mjölkkor och hästar och numera litteraturstudent och boende i en stad som jag är. Det ger en högkvalitativ igenkänninings- humor. Mazetti har också mer än en klockren poäng, även om tragikomiken ibland nästan slår över och blir för tragisk.

Grabben i graven bredvid är en liten berättelse som berör och upprör och fängslar i åtminstone den tiden det tar att läsa ut den, och en stund efteråt.

Kommentera