Grönlandsläsning 2: Kalak

Juli månads land i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Egentligen är Kim Leine född i Norge och uppvuxen i Danmark men bodde på Grönland i femton år och romandebuten Kalak utspelar sig på Grönland så jag tyckte ändå det var en godkänd Grönlandsbok. Jag valde att läsa denna och en till bok från en författare som är från Grönland, Saltstoden.

Att säga att Kalak är en mörk historia är egentligen bara att skrapa på ytan, under den finns så mycket ångest och desperation att det stundtals var svårt att läsa. Den kärlek och livfullhet som faktiskt också finns som små ljusglimtar, som Kims kärlek till sina barn, blir nästan dränkta i det mörker som omsluter Kims liv. Från ett instängt liv med Jehovas vittnen i Norge, genom en tid med övergrepp från sin far i Danmark och genom många år som sjuksköterska på Grönland är det svårigheter och olyckor som kantar vägen men också kärlek till ett kargt och svåråtkomligt landskap.

Just beskrivningen av Grönland, landskapet, kulturen och invånarna är fantastisk och också delvis humoristisk när det blir fel i det väldigt komplexa språket. Jag älskar beskrivningarna av iskall vinter, långa slädturer och ensamma arbetstimmar på en sjukstuga mitt ute i ingenstans. Men det finns också en betydligt mörkare del, man får som läsare ta del av Kims innersta tankar och hans förvirrade sinne när han sedermera börjar gå genom knarkmissbrukets korridorer. Kvinnor och kärlekshistorier följer på varandra i en strid ström men i en inte särskilt nyanserad bild. Jag har svårt att hålla isär dem eftersom i stort sett alla Kims flickvänner och älskarinnor har samma attribut – de är tacksamma, desperata och efterhängsna. Just bilden av huvudpersonen som en sådan kvinnotjusare är det jag har svårast att förlika mig med för jag förstår helt enkelt inte hur han kan göra flera kvinnor så förälskade att de är beredda att begå självmord – samtidigt som hans hustru är fullständigt kall inför hans otrohetsaffärer. Samtidigt ger just hans kärleksaffärer en så tydlig bild av honom själv, han kan inte knyta sig till någon.

Den här människan kan jag berätta allt för, tänker jag, känna mig fullkomligt trygg med. Ingenting är henne främmande. Jag önskar att hon ville gå sin väg.

Men Kim Leine är en så duktig berättare att jag nästan sväljer även detta, språket och historien håller mig i ett fast grepp och hur frånstötande det ibland är så är det också väldigt bra och med några få undantag också väldigt trovärdigt.

Något som är långt värre än döden väntar på mig i det klibbiga mörkret utanför telefonkioskens ljuscirkel. En mördare är mig på spåren. Han gömmer sig bakom vindstötarna, han förklär sig till regn. När han finner tiden mogen kommer han att stiga fram och ge sig till känna och med stor ömhet skära ett leende på min hals. Han kommer att hålla min hand medan jag sköljs bort av regnet. Sedan kommer han att gå ut i världen förklädd till mig. Han är min livsledsagare, min värsta fiende. Hans namn är Kim.

Köp den här.

Bokmaskenoch dagarna går  och Snowflake har också läst.

12 thoughts on “Grönlandsläsning 2: Kalak

  1. Det här lät väldans bra jämfört med ”Saltstoden”, även om det kanske är en tung läsning på sitt sätt ..? Jag letade efter grönländska författare på bibblan och den enda ej utlånade var just ”Saltstoden”. Har för mig att den här inte fanns om jag inte missminner mig.

    1. Nä, Kim Leine räknas väl kanske som en dansk författare (eller norsk), han är född i Norge men uppvuxen i Danmark. Men som sagt, han bodde på Grönland i femton år och nästan hela boken utspelar sig där.

      Den är väldigt bra jämfört med Saltstoden! Visst var det tung läsning och visst fanns det brister men det var en väldigt bra bok ändå tycker jag.

  2. Men det är svårt det där med vad som räknas eller inte räknas som grönländsk författare. Ska de vara födda där? Ha bott där en tid? Ha medborgarskap? ;P Medborgarskap är väl det som rent tekniskt gör en till medborgare av ett land – men hur i hundan ska man veta om författarna har eller inte har ett sådant alltid? ;P (:

    1. Ja, eller hur! Jag vet inte hur de sorterar på biblioteket, efter var de är födda kanske? Eller vilket språk boken är skriven på?

  3. Jag minns boken som otroligt vacker i sina miljöerbeskrivningar och att jag blev irriterad på Kim. Han gled genom livet på ngt sätt. Jag har Leines nya på min lista.

    1. Jag blev också irriterad ibland, jag förstod mig inte alltid på honom.. Skulle också vilja läsa mer av Leine!

  4. Vad roligt att bli påmind om den här! jag tyckte mycket om den, trots/på grund av att den är så brutal och desperat och hemsk.
    För den som vill läsa mer rekommenderar jag Tunu, som kom på svenska i våras. (Jag har skrivit om den http://snowflakesinrain.wordpress.com/2012/04/03/kim-leine-tunu/) Hans andra bok var mera dansk, om jag inte minns fel. Men Tunu är grönländsk, där han som starkast tycker jag.

    1. Tack för tipset, ska nog läsa Tunu nästa gång det blir Leine då 🙂 Tyckte Grönlandsskildringarna var det starkasta i den här.

Kommentera