Hag-Seed och The Tempest, Atwood och Shakespeare

Att det finns en viss tidlöshet i litteratur som är flera hundra år gammal är förstås fascinerande. Hogarth Press ger ut en serie böcker där stora författare gör sin egen tolkning av Shakespeares olika verk. Hag-Seed av Margaret Atwood är den första boken jag läser i serien, vi läste den i bokcirkeln Prosa & Prosecco. Vi tyckte mycket om den och hade långa och många diskussioner.

I The Tempest är det hämnden som råder. I Shakespeares pjäs lever Prospero för att hämnas på de som placerat honom på den öde ön, långt ifrån hans forna hertigdöme i Neapel. Shakespeare har aldrig varit någon alldeles särskild favorit hos mig, varken att läsa eller se på teaterscenen men i Margaret Atwoods tolkning blir det hela förstås intresserade än någonsin.

Vi förflyttas till en ungefärlig nutid där den inte alldeles trevlige Felix Phillips blir petad som ansvarig för teaterfestivalen Makeshiweg, förrådd och självömkande skapar han sig ett nytt namn, en eremittillvaro och ett arbete som lärare i litteratur i en kurs för fångar på fängelset Fletcher Correctional. Felix låter, såklart, hela litteraturkursen centrera kring teater och sätter tillsammans med fångarna upp pjäs efter pjäs – alla skrivna av Shakespeare.

Även om Shakespeare inte är min stora favorit så har teatern i sig alltid fascinerat mig. Det är en värld i sig, en plats där väggarna håller en illusion levande. Och det är redan från första kapitlet Margaret Atwood låter illusionen spela – även den om teatern som en illusion i sig, ett spel. Och om teaterns alla möjligheter för att vara någon annan. Men mer än något handlar den om fängelser. Om att vi alla befinner oss i något slags fängelse, fysiskt eller mentalt. Hämndens fängsel, sorgens, fördomarnas. Att sedan låta människor insatta i ett fysiskt fängelse tolka Shakespeares pjäs om mentala fängelser är förstås fullständigt genialt.

Hag-Seed var en perfekt bokcirkelbok. Några av oss hade läst The Tempest, några inte. Det vi gemensamt älskade var bilden av litteraturens storhet, hur Felix Phillips använder pjäsformen för djupa studier i Shakespeare på ett fängelse och hur varje fånge gör sin egen tolkning av pjäsen och karaktärerna i den utifrån sitt eget liv. Hag-Seed känns som ett, i brist på bättre ord, otroligt anti-elitistiskt verk i den meningen, att litteratur inte är fin eller ful eller är skriven för särskilda sorters människor utan talar till oss på vårat eget plan. Hag-Seed är också en pjäs om teater, i den får vi till oss samma teater berättad på tre olika plan – det är fångarnas uppsättning av The Tempest, det är Felix Phillips återberättande av den och det är Margaret Atwoods egen tolkning som implementeras i huvudstoryn. Desto mer jag tänker på det, desto mer beundrar jag den här boken.

Hag-Seed är den mest lättillgängliga roman jag läst hittills av Atwood och även om jag tyckte mycket om den är den inte min favorit av hennes verk. Ibland får jag känslan av att Shakespeare står i vägen för Atwoods djupa personporträtt, men ibland är hennes Shakespearetolkning fantastisk. Som alltid med Atwood är Hag-Seed också en slags upprättelse för häxan, kvinnan, hon som setts som den ondaste men aldrig får komma till tals, när egentligen Prospero, mannen, är den onda. Jag läste igenom The Tempest innan jag läste Hag-seed, det finns en sammanfattning av pjäsen i slutet av romanen men jag kan nog tycka att den borde varit i början istället – även om vi i bokcirkeln var lite oense om detta. Att ta sig an den här romanen med en förförståelse av The Tempest tycker jag bara berikar läsningen – även om jag också kan förstå invändningen att det är lätt att bara se Shakespeare framför sig om en läst The Tempest innan. Hag-Seed är också en fantastisk roman helt i sig självt.

Boken finns på engelska på UEB, Bokus och Adlibris. Du hittar den på svenska på Bokus och Adlibris.

Kommentera