Hela Kakan – lite för lite om mycket

9789137147086_200x_hela-kakanDet känns lite som att läsa en blogg. Ämnen staplas associativt på varandra, går in i varandra, blandas. Hela Kakan, självbiografin av Kakan Hermansson, är en del biografi, en del politisk analys, en del forskningsöversyn, en del vittnesmål. Vad blir summan? Jag vet inte riktigt.

Sägas bör att jag inledde läsningen skeptisk, med en inbyggd motvilja mot genren som tyvärr till ganska stor del infriades. Varför jag ens tog upp den här boken från början är för att jag älskade Kakans sommarprat och för att jag lyssnade på henne under en konferens med stor behållning.

Jag inser syftet med biografier, att vilja läsa om någon annas upplevelser, men jag kan ändå inte riktigt se poängen, särskilt inte den litterära, i ett verk som spretar så här mycket åt olika håll. Det blir ofta pratigt, som ett mellanting mellan en nedskriven intervju och en berättelse. Vad som egentligen är extra tråkigt är att inledningen är oerhört lovande, Kakan skriver ett brev till den fjortonåriga Kakan och det är ofta ett lyckat grepp. Tyvärr försvinner den tråden helt så fort den här boken börjar sladda mellan genrer, jag hade gärna sett den tas upp igen för att knyta ihop historien.

Samtidigt är berättelserna gripande och den igenkänning som finns är också viktig. Det är i vittnesmålen jag finner Hela Kakan mest gripande och i analyserna som den är mest intressant – som i kapitlet ”SATC, männen och lyckan” om Sex and the city, om att stoppa in kvinnor i fack och om normaliseringen av destruktiva förhållanden. Det är också när analyserna går hand i hand med berättelsen om Kakans liv som det är en riktigt bra bok. Kapitlen ”Hur vi blev hårdhudade (ja, det handlar om hat)” och ”Silverräven, fotbollsflatan och grillen” gör just detta, presenterar enkla och lättförståeliga fakta och analyser om kvinnohatet i samhället och precis hur konkret det kan gripa in i ens vardag som kvinna.

Kvinnohatet, det är mina vänner och deras barndomshistorier om våldtäkt, av pappor, farbröder och kusiner. (—) Kvinnohatet är att du tycker att jag är dramatisk nu, att jag alltid tjatar och överdriver. Hos polisen sitter kvinnohatet i entrén och tar emot anmälan och säger att nej, tyvärr det är hans ord mot dina, så du går hem och skär dig med ett asvasst kvinnohat och gör det kontinuerligt för att ens palla. Många gör inget alls, bara trycker bort det, år ut och år in. Det äter upp dig.

Den här boken gör mig kluven. Den är viktig och bra och jag kan absolut tänka mig att stoppa den i handen på en spirande feminist eller tonåring och veta att de kan hitta många bra tankar att ta till sig där. Samtidigt är den mycket sämre rent litterärt och personligen läser jag böcker nästan uteslutande för att de har fantastiskt språk och stämning. Jag tror dock inte heller att all kritik mot texten i boken kan läggas på författaren – den kunde nog genomgått hårdare redigering av förlaget. Förutom en uppstramning av texten hade någon gärna fått redigera bort det ständiga användandet av det talspråkliga ”dom” istället för ”de” eller ”dem” – det stör mig något kolossalt – och plockat bort darlingen ”go” (som i ”en go blandning”) ett ord som används i alldeles för stor utsträckning och endast får mig att tänka på Göteborgsdialekt. Jag förstår inte riktigt hur det här gick igenom korrekturen.

Min favorit bland bokpoddar, Mellan raderna, tycker att Kakan kanske borde dragit ner på skolgårdsbeskrivningarna och satsat mer på analyserna med sammanfattningen att allt inte behöver vara en biografi. Jag håller med. Men, vid sidan av det, ändå en läsvärd bok med många viktiga berättelser.

Andra som skrivit om boken: Bokbarn.

Kommentera