Hungerspelstrilogin – Suzanne Collins

Hungerspelen var för det allra första en bok som gjorde mig oerhört ambivalent. Jag tycker de tre böckerna är oerhört bra men jag tycker en hel del andra saker också och jag ska försöka berätta varför.

För dig som inte har läst dem utfärdar jag en liten spoilervarning, jag kommer skriva lite grann om handlingen för varje bok under varje bild, men inget om tredje boken under ettans omslag alltså.

Första boken – Hungerspelen – presenterar oss för en framtida värld där ett en diktator har makten och där människorna är uppdelade i olika distrikt runt omkring huvudstaden. En gång, för längesedan, försökte människor i de kuvade distrikten ta makten genom en revolution som slogs ned brutalt och till äran av statens seger ordnas varje år Hungerspelenett grymt nöje där två ungdomar från vart och ett av de tolv distrikten väljs ut och stängs in på en arena för att slåss och döda varadra tills bara en överlevande är kvar. Allting tevesänds – till Huvudstadsinvånarnas nöje.

Vi får också lära känna Katniss som blir en av distrikt 12:s deltagare. Stark, modig och med en överlevnadsinstinkt som är nästan brutal. Katniss har allt som verkligen gör en karaktär minnesvärd, hon är inte alltigenom god och tänker en hel del på sig själv men just det gör henne så otroligt trovärdig, något jag skrev om redan för några dagar sedan.

Jag har egentligen inte ord för hur äcklad första boken gör mig – för första gången sedan jag läste Emile Zolas Therese Raquin för fem år sedan har en bok gjort mig så illamående att jag känner för att kräkas. Inte främst för våldet – som bara det är äckligt, inte heller främst för den vedervärdiga regimen som anordnar hungerspelen utan allra mest för sättet ungdomarna hjärntvättas till att tycka om det, att vilja döda sina kamrater och att se det som en ynnest att bli utvald till hungerspelen. Inte alla, men några.

Men också för att Hungerspelen inte bara är en dystopisk framtidsroman utan även en känga till vår tids politik och tv-kultur – en ofta ytlig värld där så mycket handlar om tittarsiffror och pengar och så många såpoperor existerar som mest verkar syfta till att förlöjliga sina deltagare. Det gör mig mörkrädd hur trovärdigt och väl Collins lyckas fläta in nutida samhällskritik i en historia som borde vara helt otänkbar.

Egentligen vet jag inte om jag tycker att Hungerspelen borde marknadsföras som ungdomsböcker för de är alldeles för otäcka för det. Jag vet inte om ungdomar i – låt säga yngre tonåren – helt och fullt kan greppa hemskheterna som pågår i de här böckerna och jag vet inte hur pass mycket de påverkas, men jag tror inte jag hade varit mogen att läsa och förstå de här böckerna när jag var i yngre tonåren. Dessutom är de här böckerna otroligt bra och kan verkligen med fördel läsas av vuxna också.

I andra boken, Fatta eld, börjar en gryende revolt spira i och med slutet på Katniss deltagande i hungerspelen. En ung flicka som trotsar regimen visar sig vara den gnista som behövs för att folk ska ta mod till sig och protestera.

Även Fatta eld har begåvats med en berättarteknik som gör att sidorna forsar undan men den håller mig ändå inte i det blodisande grepp som Hungerspelen gjorde. Den är för det första inte lika fasansfull – även om den är nog så hemsk – och för det andra tycker jag Suzanne Collins borde övergett idén att upprepa sin intrig en andra gång, det fungerar sällan och inte särskilt bra här heller. Det blir mot slutet bara en upprepning av första boken och jag läser vidare mest för att få veta som händer. Det är också ganska förutsägbart, långt innan den stora ”överraskningen” presenteras har jag förstått ganska så precis vad som kommer att hända och det är aldrig roligt.

Revolt är däremot en gastkramande upplevelse. Förutom att den är en otrolig bladvändare som klistrar mig fast i läsfåtöljen med lika delar spänning för historien som skräck för de vidrigheter mänskligheten kan åstadkomma, är den också en rasande skicklig bevisföring på hur man skapar en hel myriad av otroligt intressanta karaktärer. Katniss fortsätter fängsla mig, hon är en oerhört komplex karaktär samtidigt som hon känns så nära och så mänsklig – hon måste väga varje beslut hon gör för att fråga sig hur många människor som kommer dö av det och hennes kval känns utanpå boksidorna och in i mitt hjärta.

Ändå är hon inte ensam – på något sätt får varenda en i persongalleriet liv och jag minns dem allihop.

I total motsats till sin föregångare kan jag faktiskt inte säga hur slutet på Revolt kommer att bli – jag vågar mig på en gissning som kommer ganska nära slutresultatet men egentligen hade det faktiskt kunnat sluta hur som helst och jag gillar när en författare kan leda sin läsare på stigar man inte riktigt ser slutet på.

Men framförallt är jag återigen skräckslagen, för de vidriga händelser som gjorde mig illamående i första boken återkommer här med full kraft – inte samma händelser men absolut likvärdiga och kanske ännu värre. Suzanne Collins går till ytterligheter för att visa på den ondska det mänskliga sinnet är kapabelt till och det absolut värsta är att det inte känns omöjligt även om det är en romansvit som utspelar sig i en dystopisk framtid. Att människan kan vara lumpen är ingen nyhet men i Collins författarpenna blir det som ett verkligt slag i magen och det är riktigt, riktigt otäckt. Jag håller fast vid att detta är böcker som inte bör läsas av alltför unga och det är böcker som kräver mycket eftertanke – faktum är att jag låg vaken flera nätter efteråt och funderade och jag har haft svårt att fastna i en ny bok.

Hungerspelen är fantastiskt läsvärda böcker men de gjorde mig också verkligt mörkrädd – något jag kommer vara länge.

Köp första boken här och här.

Andra som läst: Beas bokhylla, Sagan om sagorna, Boktoka, Malin the writer.

0 reaktioner på ”Hungerspelstrilogin – Suzanne Collins

Kommentera