Hur förlorar man lusten att skriva? – och än viktigare: hur hittar man den igen?

Jag har aldrig gjort sken av att vara något mattegeni. Jag förstår inte ett dugg av vetenskapsteorier eller kemiska sammansättningar och fysiska problem.

Men jag har alltid läst böcker. Eller, jag har läst böcker sedan jag lärde mig läsa och det känns som ”alltid” för mig. Jag vet att jag lärde mig att läsa långt före mina skolkamrater, eller ja, innan jag ens hade skolkamrater eftersom jag lärde mig det hemma när jag var fem eller sex. Jag hade gått igenom alla skrivböcker i ”Lär dig läsa”- serien första terminen i första klass – även andra klassens böcker.

Ungefär lika länge har jag skrivit. För inte så länge sedan var jag i Småland och hälsade på, och gick igenom vad jag skulle och inte skulle ta med mig hem till Östersund. Bland annat hittade jag en pärm med prydligt insatta och katalogiserade – manisk ordning och reda har alltid varit min förbannelse och gåva – berättelser, noveller, sagor och historier skrivna från sex års ålder upp till dags dato. Bedömningen i rött bläck från mina lärare har alltid varit desamma – beröm i olika former.

Även om jag kanske inte är bra på mycket annat, så är skrivandet i alla fall något jag kan.

Men vad gör man, när det inte går längre? Är det lusten att skriva som har försvunnit, eller är det förmågan? Kan man komma till den punkt där leda och bristande tankeverksamhet leder fram till en väg som slutar i en stoppsignal för allt som heter meningsbyggnad och idéer? Till och med nu har jag svårt att formulera ord – ord om att jag inte hittar de andra ord som behövs. Är ordförrådet begränsat, kan det helt enkelt ta slut? Eller handlar det bara om att andra saker i livet har trängt undan det behov och den förmåga jag alltid haft för att skriva?

Jag vet inte. Men för mig handlar lusten att läsa och skriva nästan lika mycket om lusten att leva – är det anledningen som allting till slut faller på? När livslusten tryter, ramlar hela ens liv isär, faller allting man brinner för ihop till aska och falnar och dör? Och varför låter man någon sakta men säkert knuffa en längre och längre ut mot den brant som till sist och slutligen verkar oundviklig? Hur vågar man ta steget att fortsätta lita på någon man egentligen vill sätta hela sin tilltro till, men bara inte vågar? När man inte vet om denna någon kommer fortsätta att låta livet vara osäkert och fortsätta såra en, gång efter gång?

När valet står mellan att kasta sig ut i mörker och ingenting eller att stanna kvar i ett likaledes osäkert leverne, ett leverne som står och darrar på bristningsgränsen till vad man klarar av och när som helst kan falla över till ena eller andra sidan, glädje eller total olycka – vilket väljer man?

Hur vet man vad som är rätt? Hur väljer man att leva?

0 replies on “Hur förlorar man lusten att skriva? – och än viktigare: hur hittar man den igen?”

  1. mariasbokliv skriver:

    jag tror det är rätt naturligt att lusten går i vågor, det är när man inte ens märker att den försvunnit som det är riktigt illa… Jag har haft så pass många toppar o vågdalar vid det här laget att jag börjar lite å att den finns där o går att väcka så småningom…
    men det är väl så med det så kallade livet. Komplicerat intill vansinnets brant. Ibland mår man bättre av fritt fall än att vänta i ovisshet men det är bara man själv som kan avgöra.

    • Eli skriver:

      Oj, vilket gammalt inlägg 🙂 Men jag skriver fortfarande under på det. Som du säger, det är svårt ibland! Här var det riktigt svårt.. Tror du har rätt i att det går i vågor, är det en dal ska man nog inte tvinga sig själv..

      • mariasbokliv skriver:

        ja, jag såg sen att det var gammalt men google reader fick nått spel där..

        • Eli skriver:

          Kan ha varit mitt fel också, jag flyttade omkring på en del kategorier igår och då blev en del gamla inlägg uppdaterade. Google Reader kanske trodde att de var nya 😉 En fråga, dök det upp massa inlägg från mig igår/idag? Använder bloglovin själv..

Kommentera