Hurins barn – J. R. R. Tolkien

”Vi befinner oss i Midgårds första ålder. Den onde Morgoth tillfångatar Húrin av människornas släkte och alla hans ättlingar. Varje försök att undkomma förbannelsen vänds till olycka, och ”Húrins barn” utvecklas till ett ödesdrama av klassiskt snitt.”

Så har jag då äntligen läst ut den, samlingsberättelsen om Hurins barn som numera inte bara finns i Silmarillion utan även i en egen liten bok. Måste naturligtvis äga den även om jag redan till en början misstänkte att det var ungefär samma text som i Silmarillion.

Och det var det.

Trots att det varken var stolpskott 1 eller stolpskott 2 av de som översatt Lord of the Rings utan en helt ny stjärna, var det ändå ungefär samma översättning (d.v.s.: aldrig samma bok som i originalet)

På något sätt tycker jag också att storheten i berättelsen snarare förtas av att den plockas ut ur sitt sammanhang (alla berättelserna i Silmarillion) än tvärtom, vilket jag förmodar var meningen. Även om berättelsen ensam borde gett ett större intryck är det av någon anledning tvärtom, den passar bäst i sitt sammanhang med liknande berättelse.

Själva berättelsen i sig har jag läst så många gånger att jag kan den utantill, och den är fortfarande bland det absolut vackraste och mest storslagna Tolkien har skrivit. Jag älskar den djupt, men kanske mest i Silmarillion och inte på egen hand.

Kommentera