I samlarens spår – Jeffery Deaver

Jeffery Deaver har skrivit en mängd psykologiska thrillers, och I samlarens spår är den första med den förlamade brottsplatsutredaren Lincoln Rhymes i huvudrollen. Här får läsaren således en hel dos bitterhet från Rhymes om sitt tillstånd, hans oförmåga att hjälpa till, men även hans möte med polisen Amelia Sachs. Tillsammans försöker de lösa ett fall där mördaren efter varje bestialiskt mord lämnar ledtrådar efter sig till nästa mord. Men polisen är aldrig snabb nog…

Vad som är spännande med I samlarens spår är just den psykologiska skräck som Deaver skapar i relationen mellan brottslingen och hans offer. Det är skrämmande och äckligt närgånget beskrivet, samtidigt som det oerhört klyschiga språket verkligen drar ner boken i träsket ibland. Spännande är också de små, små ledtrådar som brottslingen lämnar efter sig och som sakta skapar en bild av denne, en bild som är svårtydd fram till sista kapitlet.

Men slutet är för omöjligt, för ologiskt. Jag tycker om att bli överraskad, det är ju själva grejen med thrillers, men samtidigt ska det väl ändå finnas en chans för läsaren att åtminstone i efterhand se några få ledtrådar till upplösningen? I slutet med en lättad suck kunna utbrista: ”jaså det var det var!” Jag sätter mest ett stort frågetecken vid sista kapitlet, men samtidig är vägen dit rätt spännande och även om, som sagt, språket inte direkt är kvalitativt är boken ändå en bladvändare och en underhållande höstläsning, lagom till mörkret kryper på.

Vad som är både läskigt och intressant är att Deaver själv inte, som vanligt bland populära böckers författare är, ser ut som en påklistrad, leende posterpojke på insidan av omslaget, utan snarare som en av sina psykopatiska mördare. Kontentan av den slutsatsen borde bli att man inte ska ha sådana fördomar, men jag kan inte låta bli att uttrycka ett: ”läskigt”.

Kommentera