I tunga vintrars mage och något om vintern i litteraturen

Obönhörlig, är den, vintern i litteraturen. Som ett eget väsen, tung och kall och frostnupen. Mer än andra årstider får den ta plats i berättelsen som en egen entitet, inte bara som en kuliss. Jag har tänkt mycket på vintern de senaste månaderna, nu när den varit mer närvarande än jag kan minnas tio år tillbaka. Med kortare och varmare vintrar gör sig oron för klimatkatastrofen ännu tydligare, och inte har det varit en vinter som förr i tiden, inte, även om den varit nog så kall och vit nu i två månader. Det borde varit dubbla tiden.

Som så ofta har jag vänt mig till litteraturen för att tänka. I februari har jag både läst Lova Laksos Så jävla kallt och Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage, två fundamentalt olika böcker men också böcker som liknar varandra i sin gestaltning av vintern. Kylan som kryper in, lägger sin innanför huden, hur det känns som att hela världen väntar och lägger sig i ide. Vintern är fysisk, går inte att slippa undan. Jag tänker ganska ofta på Den vita staden av Karolina Ramqvist, en bok jag älskade högt och minns förvånansvärt väl nästan sex år efter jag läste den. Just hur fysisk den var, hur varje beskrivning av sår, smuts, ärr på kroppar och blöjbyten kändes så mer intensiva i kontrasten mot den kalla och rena frosten utanför huset där Karin rörde sig som en ande, ensam med barnet. Så rör hon ändå på sig, till slut.

Så jävla kallt är det rörelsen, längtan bort som håller Karla vid liv; roadtripen söderut med Aziz och Kaja och hunden Hemingway. Kanske är vintern början till något nytt, ändå.

I tunga vintrars mage är Andrea Lundgrens debutroman från 2009, språket är tonsäkert redan här men inte riktigt lika mycket som i Nordisk fauna som gavs ut tio år senare. Mitt emellan finns Glupahungern som jag ska läsa i sommar. I Andrea Lundgrens författarskap finns en lätthet som driver sidorna framåt, men också ett djup och ibland så sanslöst vackra meningar att jag är tvungen att stanna upp och läsa dem igen, och igen. I tunga vintrars mage är berättelsen om Riga vars mamma försvinner när han bara är fyra år. Ut genom dörren går hon, försvinner. Det märker honom för livet. I början och slutet är vintern, Riga sjunker ner med sina små fötter i drivorna av snöhajar, kommer ingenvart. Så får läsaren följa Riga i olika nedslag i livet, alltid när någon lämnar. Den ständiga rädslan jagar, lämnar honom ingen ro. Det är tungt, men inte svårläst. Slutet kommer gäcka mig länge.

I tunga vintrars mage gavs ut av Natur & Kultur, 2009.

Kommentera