Inbjudan till de våghalsiga – Dorothee Elmiger

Det är med blandade känslor jag läst ut Inbjudan till de våghalsiga. Den är kort, bara 125 sidor, och lyckas klämma in både mycket och lite på de få sidantalen. Lite för att berättelsen känns oavslutad och för att den kunnat fortsätta, och mycket för att det ändå händer en hel del, både värdsligt och inuti huvudpersonerna.

Margarete Stein är berättaren i en historia om hur hon och hennes syster Fritzi, bosatta i en öde kolgruvestad som förstörts av bränder i gruvorna, upptäcker att det förr flöt en flod genom staden. Att hitta den igen skulle kunna återuppliva staden och Margarete söker i böcker, medan Fritzi söker utomhus.

Inbjudan till de våghalsiga är skriven på ett ganska annorlunda vis. Precis som Metta på Böckerx3 reflekterar över är det ganska mycket kast mellan högt och lågt, mellan faktautsvävningar som kanske inte är så intressanta utan som man nästan vill skumma förbi, och glimtar av poesi som verkligen glöder.

Det enda land jag någonsin känt till. Detta var numera de deserterades land, vi föddes till desertörer på dessa breddgrader som övergivits av alla goda själar.

Jag tycker om det. Egentligen tror jag inte berättelsen hade kunnat vara mycket längre för den tjänar verkligen på det kompakta formatet, de faktautläggningar Margarete ägnar sig åt kunde nog blivit långtråkiga i längden.

Framförallt tycker jag om hur systrarnas nuvarande liv är så tätt sammanbundet med historia och minnen, och med ord. Floden som Margerete letar efter, han den verkligen funnits om ingen minns den? Eller vågar de inte minnas? Även kända berättare, som Ernst Hemingway, tar plats i Margaretes tankeflöde och binder ihop historien och nuet med orden på ännu ett vis.

Sedan satt Ernst Thal i sitt kök och skrev. Allt det som bjöd motstånd verkade han vilja övervinna med sin vänstra hand, den som höll i blyertspennan, genom att med den trycka in orden djupare och djupare i papperet.

Ibland verkar floden de letar efter inte alls vara en flod utan bara en symbol för förlorade tider, tider som varit och inte kommer igen och som också är förbjudet att tala om och glöms bort om vi inte drar fram de i ljuset. I vissa ord och meningar framkommer det hur ogärna människorna vill prata om floden, och hur stramt livet verkar vara – jag reagerade inte först på att H. Stein är systrarnas far eftersom de faktiskt berättar om honom just som inspektör H. Stein.

Inbjudan till de våghalsiga är, återigen, en annorlunda liten bok som inte tog så lång tid att läsa men som gav en ganska mycket att fundera över. Jag tyckte om den.

Och det var verkligen så: Jag kände hur jag faktiskt förlorade förståndet, det kretsade en stund ovanför mig och lämnade mitt huvud alldeles tomt och tyst. En skata flög iväg med det. (—) Vi måste, sa hon, vara klara över att det bara är med hänvisning till en realitet som man kan tala om vansinne – att vansinnet bara existerar i avvikelsen från denna realitet.

Kabusa böcker, 2011

Kommentera