Inès min själs älskade – Isabel Allende

Jag är som bekant en hängiven beundrare av Isabel Allendes sätt att skriva och hennes språk som oftast är hänförande vackert. Jag har inte läst alla hennes böcker men vill någon gång göra det och den här boken sprang jag över av en slump. Ines min själs älskade handlar om spanjorernas erövring av Chile, ett historiskt dokument med något så ovanligt som en oslagbar kvinna i spetsen. Ines Suarez reser på 1500- talet till Sydamerika från Spanien för att leta efter sin man Juan, som själv rest för att leta guld. Väl framme får hon reda på att han är död och tvingas skapa sig ett eget leverne, något som går relativt lätt eftersom Ines är en handfast kvinna som inte är rädd för något.

Hon blir älskarinna och livskamrat till Pedro de Valdivia som sedermera blir en av Chiles erövrare och hon följer honom också på hans erövringståg in i landet som då endast befolkades av indianer. Hon är en kvinna med framåtanda och får oftare ta hand om Pedro än tvärtom, även då de kommit till Chile och grundat vad som sedermera skulle bli Santiago. Därefter följer kapitel efter kapitel med indiankrig, svält och erbarmerligt leverne, ännu mer krig och försmåddhet och svek. Det är en intressant berättelse som involverar verkliga händelser och faktiska årtal i skeendet, vilket betyder att man liksom i Andarnas Hus lär sig en smula på kuppen. Trots det är det dock en relativt långsam berättelse som ibland flyter på och ibland stannar upp helt, även för en historieälskare som mig själv.

Det jag främst saknar är det övernaturliga, andarna som i flera andra av hennes böcker tar lika stor plats i historien som de levande människorna. De är förvisso svagt närvarande i form av Ines hjälpreda som är indianska och har kontakt med andarna, men de är mest en viskning i kulisserna och det som tar allra mest plats är de historiska dokumenten. Förvisso är det intressant, men det är inte tillräckligt i en historia som ibland alltför mycket radar upp platser och händelser och återupprepar sådant som redan tidigare berättats. Det finns inte tillräckligt mycket flyt i berättelsen, istället för ett rasande intressant och färgstarkt persongalleri blir det mer ett uppradande av mer eller mindre halvt stereotypa karaktärer. Dock har ändå vissa av personerna intressanta relationer, och det är spännande att läsa om hur ett samhälle byggs upp och förfaller, byggs upp och förfaller till följd av krig med en urbefolkning som inte vill ge sig utan blodig strid.

Även om jag saknar inslagen av övernaturlighet som är så självklar i Andarnas Hus och som sätter den boken i en värdigt hög plats i den magiska realismen, så är ändå Ines min själs älskade ett vackert porträtt av en kvinna som vägrade att lägga sig under någon man i rang, som behöll sin värdighet genom erövrandet av ett nytt land och som sätter färg på många, långa boksidor.

Kommentera