Ingen fara – Selma Mahlknecht

Ingen fara är en familjehistoria med flera mörka hemligheter, men utan det mesta av den dramatik som brukar tillhöra sådana berättelser. Däremot finns det väldigt mycket ångest och förtvivlan uppblandat med kärlek och svårigheter att visa vad man egentligen tycker och känner, något som säkert de allra flesta kan känna igen sig i.

Systrarna Bess och Sandy har växt upp hos sin mormor men ingen av dem har hittat rätt i livet. Bess får inget jobb och harvar runt på olika praktikplatser medan Sandy jobbar extra på ett hotell och drömmer om att bli författare. Tvekande börjar hon skriva ned sin mormors historia men när hon gör det förstår hon att allt inte är riktigt som det ska. Efter att Sandy försökt ta livet av sig kommer hon hem till mormodern igen och det mesta verkar vara som förut, men hemligheterna fortsätter att sippra upp till ytan.

Jag känner mig väldigt mycket som en åskådare då boken mer är skriven i dagboksform än från en utomstående berättares synvinkel, trots att de flesta hemligheter inte uppdagas förrän i slutet och trots att det finns flera berättare. Men miljöbeskrivningarna är avskalade till den grad att de nästan är obefintliga, åtminstone inledningsvis, och det är delvis därför man kommer så nära karaktärerna och tycker att man nästan känner dem även efter bara en kort bekantskap.

Skillnaden mellan mormoderns egen berättelse i jag-from och Sandys berättelse i tredje person skiljer sig markant trots att det är samma historia som rullas upp. Det ger en aning om hur olika en berättelse kan te sig om man ser på den ur olika synvinklar, och hur alldeles olika människor uppfattar varandra. Det är ingen lycklig familjeberättelse, och någonstans på vägen förstår man att det kanske aldrig är menat att bli det. Vissa historier måste bli berättade ändå.

Kanske mår jag som allra mest illa i slutet. På något sätt känns det ibland som om berättelsen står och stampar och inte kommer någon vart, och jag förstår inte riktigt vad den vill säga. Men det behövs inte alltid något storstilat skeende för att en historia ska beröra, och jag fastnar ändå i systrarna och mormoderns öde. Just slutet är väldigt överraskande och väldigt hemskt, och jag undrar vad som gick fel, vad som egentligen hände och vad som kommer att hända. Jag undrar över några människors öde jag helt kort fick komma inpå livet. Åtminstone känns det så.

Thorén och Lindskog, 2011.

Kommentera