Inglourious Basterds

Lovorden har haglat kring Quentin Tarantinos senaste film sedan den släpptes, både bland recensenter och mina fellow Tarantino- nördar. Jag kan redan inledningsvis säga att jag inte håller med de som säger att Inglourious Basterds är hans bästa film, jag vill nog inte ens sätta den mer än i närheten av en tredjeplats. Förvisso kan det bero på alldeles för högt ställda förväntningar och att vi kollade på filmen utan översättning, mycket koncentration fick läggas på att hänga med i dialoger och repliker från karaktärer som bröt på alltifrån tyska, italienska och franska till Kentucky- amerikanska.

För dialoger är det, i bästa Tarantino- stil och mycket, mycket snyggt filmade och iscensatta. För hur mycket folk än förknippar Quentin Tarantino med våld, blod, död, skjutgalna karaktärer och mördare, så är det i förmågan att skapa intensiva möten och egensinnigt filmade pratstunder hans stora genialitet ligger. Han gör alltid det mesta av sina karaktärer och inte bara replikerna utan också skådespelarnas röster får ta en stor plats vilket bara tillför ännu mer känsla.

Som i den inledande scenen, en slags pastisch på spagettivästern förflyttad till andra världskrigets lantliga Frankrike där en bondefamilj ser tre bilar med SS-officer närma sig i fjärran och sedermera får bonden själv utstå ett tjugo minuter långt förhör om huruvida han gömmer eller inte gömmer judar i sitt hus. Scenen är ett slående exempel på Tarantinos sätt att hantera sina karaktärer och göra dem intressanta under en tidsperiod där man hade tröttnat i vilken annan film som helst.

Det jag har att invända mot är inte de många dialogerna, snarare tvärtom. Det är inte heller längden, filmen klockar in på två timmar och tjugo minuter men egentligen hade det inte gjort så mycket om det bara hade hänt något mer. För en gångs skull är det nästan för lite action, jag hade gärna sett mer av den varan och då speciellt The Basterds framfart. Både Brad Pitt och Tarantino har enormt roligt med att porträttera dem och i min mening dyker de upp för sällan och gör för lite. Sidohistorien blir istället nästan huvudhistorien och filmen kunde lika gärna haft en annan titel, det är ungefär som att Pulp Fiction skulle döpts efter någon av sina karaktärer; omöjligt då alla tar lika stor plats. Dessutom är sidohistorien minst lika fascinerande som huvudhistorien och de flätas också in i varandra på ett fascinerande sätt. Slutscenen är typisk Tarantino-ish med en utdragen uppgörelse, inte fullt så blodig men nog så häftig arrangerad och filmad, upptrappande i spänning tills allting exploderar – bokstavligt talat.

Som sagt inte Tarantinos allra bästa, men mycket klart sevärd och fullständigt packad med den blandning av humor, action, spänning, våld och tokigheter som alltid utmärker hans filmer och som han är så himla bra på.

Kommentera