Insurgent – Veronica Roth

11735983Divergent var en bok som tog mig med storm. Inte från första början, visserligen, men ju längre jag läste desto svårare hade jag att lägga ifrån mig den. Språket, som från början kändes torftigt, fyllde alltmer sin funktion och jag började älska – om än inte helt förstå – den dystopiska värld Veronica Roth målade upp.

Att läsa Insurgent är som att återgå till en värld jag hade för mig att jag tyckte om, men inte riktigt mindes varför eller hur. Det var lite knackigt i början, men liksom sin föregångare tjänade Insurgent på att långsamt dra in läsaren i sitt nät, långsamt låta språket och huvudpersonerna tvinnas in i varandra och börja följas åt på en stig som alltmer verkar leda åt undergångens brant.

I Divergent fick vi lära känna Beatrice, som i en framtida värld liksom sina jämnåriga kamrater måste välja en falang att tillhöra: de tappra, de ärliga, de lärda, de osjälviska eller de fridfulla. Hon föddes i de osjälviska men anser sig tillhöra de tappra – även om livet där inte blir en dans på rosor. Konspirationer börjar pyra och falangernas tunga vägar börjar knaka i fogarna – håller världen verkligen ihop?

Det jag hittills har saknat just med Roths dystopiska värld är bredare vyer och en större förståelse för falangerna, deras bakgrund och världen i sig. I Insurgent besvaras en hel del av frågorna på ett sätt jag inte helt hade väntat mig, och även om jag inte har bestämt mig för om jag älskar det eller inte, så tycker jag åtminstone väldigt mycket om det. Det som ibland stör mig, liksom i första boken, är att kärlekshistorien ges så stor betydelse till förmån för Beatrices självständighet – samtidigt är jag fascinerad av den mörkare ton Insurgent bär med sig och blir lite skrämd av Beatrices hopplöshet och rädslor. Ibland blir jag arg på henne och ibland förstår jag henne inte särskilt bra.

Men det är just det som är det fina med de här böckerna. Jag gillar att karaktärerna ibland beter sig oförutsägbart, korkat eller våghalsigt. I slutändan är de inte mer än människor och även om Insurgent också har brister är jag mycket fascinerad av berättelsen och nyfiken på de vägar den kommer ta i tredje boken.

Det jag önskar är att Veronica Roth i fortsättningen ska slippa förlita sig på cliffhangers för att hålla intresset uppe – det behövs verkligen inte.

Modernista, 2013.

2 thoughts on “Insurgent – Veronica Roth

  1. Jag ser fram emot tredje boken i den här serien och har planerat att köpa den när den kommer ut på engelska. Men trots att det inte är så länge sedan jag faktiskt läste de två första, så kommer jag nog ha svårt att komma ihåg vem som är vem.

Kommentera