Jag gillar verkligen min bildlärare

Hon är totalt rubbad. Det var hon som en gång skrämde livet ur oss när vi skulle göra koppartryck ute i en av Sankt Sigfrids-sjukhusets nerlagda lokaler. Det brukar förvisso ofta också vara hon som sätter fantastiska griller i huvudet på oss om vad vi kan åstadkomma (och inte åstadkomma) i mörkrummet.

Idag berättade hon om sitt lilla missöde i helgen (människan borde inte släppas lös) när hon skulle ha föreläsning för ett antal förskolelärare, alla vilka skulle åka med tåget klockan fyra. Eftersom det var helg var naturligtvis bildsalen larmad, så varje gång de gick ut och in pep och tjöt det utav bara helskotta. Så kom Eva (vår bildlärare) på den fantastiska idén att tejpa för låset, och visst upphörde tjutet, men å andra sidan slog dörren igen och ingen kom in i bildsalen. Där stod Eva med en grupp förskolelärare som alla skulle med tåget klockan fyra och alla saker inlåsta bakom en dörr med förtejpat lås. ”Och alltihop slutade med att jag fick ringa Securitas, och så kom det en man som var två meter lång och jag trodde det var Gud Fader själv som kom med nycklarna till universum. Jag fick dyrt och heligt lova att aldrig mer tejpa igen låset till bildsalen.”

Är hon inte underbar?

Idag var för övrigt också sista föreläsningen för bildkursen, nu är det bara projektet kvar. Jag kommer sakna bildavdelningen på universitetet, och de där långa torsdagskvällarna i mörkrummet när man blivit snurrig av att hela tiden gå ut och in ur ljusslussen (allmänt kallad ”Tombolan”) och smått hög på koffein, fixeringsmedel, framkallningsvätska och brist på rejäl mat. Det brukar också vara då de mest lysande idéerna framträder av någon underlig anledning. Får se hur många av dem jag lyckas återskapa till projektet.

Kommentera