Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

3 thoughts on “Jag hatar också att träna

Kommentera