Jag kan se i mörkret – Karin Fossum

Jag kan se i mörkret. Redan titeln på Karin Fossums nya bok skapar små obehagsvågor inför läsningen och efter att jag öppnat bokpärmen blir de inte mindre – de första två kapitlen är bland det mest obehagliga jag har läst på länge. Inte så mycket för det som berättas, utan snarare för att berättarrösten är en så kall människa.

Ondska kan berättas i många former och ha många olika sorters ursprung, men den som skrämmer mest är kanske ändå den som stöps i en helt vanlig människa. Tentakelmonster i alla ära, men jag har svårt att bli lika rädd för överdrivna monster och skurkar som jag blir för en så vältecknad och till synes normal karaktär som bär så mycket vidriga tankar inom sig som Riktor – huvudpersonen – gör.

Det blir också den ondska som är svårast att förklara, för vad gör egentligen en människa ond? Är en människa som begår fruktansvärda handlingar verkligen ond eller är den bara en produkt av sin egen omgivning, sin egen uppväxt och samhället i stort?

Karin Fossums senaste roman är ingen deckare, även om det begås ett mord, den är snarare en djupdykning i ett medvetande som är frånstötande och otroligt obehagligt, ett sådant man helst inte vill tänka finns mitt ibland oss men som man ändå inte riktigt kan skaka av sig.

Jag kan se i mörkret är det absolut mest nattsvarta jag läst av Fossum men också bland det bästa. Bit för bit släpps läsaren in i Riktors tankar och sinne och det är helt omöjligt att värja sig mot den vägg av illvilja som slår emot en. De vidriga tankar läsaren får ta del av och de fruktansvärda handlingar Riktor begår på äldreboendet där han arbetar kryper under skinnet på en och stannar där. Det är oerhört välskrivet och spännande och frågan om skuld, ansvar och mänsklig botgöring drivs till en spets som jag fortfarande funderar över. Läs!

Forum, 2012.

Köp den här eller här.

Dark Places har också läst.

10 thoughts on “Jag kan se i mörkret – Karin Fossum

  1. Håller helt och hållet med: en fruktansvärt obehaglig bok, på så många plan. Tentakelmonster känns nästan mysiga i jämförelse. 🙂

  2. Visst är det så, tentakelmonster är ju otäcka, men de finns ju inte (?). Däremot meningslöst våld (finns det förresten meningsfullt våld?) och människor som gör ont, det finns det ju därute runt omkring oss och säkert möter vi sådana personer utan att veta om det.

    *antecknar på önskelistan*

    1. Ja, det är ju så. Och det är det som gör det så himla skrämmande.’

      Tycker absolut du ska läsa, den är verkligt fängslande även om den är så otäck – eller kanske just därför. Det är sällan man hittar en författare som lyckats gestalta en så trovärdig, ond karaktär.

  3. Egentligen har jag lovat mig själv att aldrig mer läsa en deckare. Men Fossum hör inte riktigt hemma i det facket, hon är ju för bra. Du gjorde mig riktigt nyfiken på den här nu. Tack för tipset!

    1. Visst är hon bra! Och detta är heller ingen riktig deckare, snarare en mörk thriller. Tycker absolut du ska läsa den, den kryper verkligen under huden på en! Kul att inspirera 🙂

Kommentera