Jag reser ensam – Tore Renberg

Jarle Klepp är i tjugofemårsåldern, studerar Prousts onomastik och lever i vad som ganska snabbt verkar vara en såpbubbla av akademikerliv, öl och kvinnor. Eller, speciellt en kvinna som han intalar sig att han bara har ett fysiskt förhållande med – den undersköna Herdis Snartemo. En dag spricker bubblan med besked när Jarle får hem ett brev från polisen med en uppmaning om faderskapstest och ett annat brev från det sjuåriga barnets mor – han visade sig vara fadern och hon meddelar att hon skickar dottern Charlotte Isabel till Jarle en vecka medan hon reser söderut.

I denna prekära situation hittar läsaren Jarle när boken börjar och jag tänker med en gång att det här känns väldigt Hollywood- aktigt och förutsägbart.

Det är det också, till viss del. Till viss del är det också väldigt roligt och väldigt trovärdigt och också ganska sorgligt när lilla Charlotte Isabel hamnar i kläm mellan sina föräldrar och inte vet varken ut eller in. Det är roligt när Jarle inte vet hur man handskas med barn riktigt och det är rörande när han mer och mer börjar tycka om sin dotter.

Däremot är det också väldigt mansgrisigt och jag förstår att tanken är att Jarle ska vara precis så manschauvinistisk som han egentligen påstår att han inte är men jag blir nästan galen och lite illamående när jag för säkert femtonde gången får beskrivet i detalj Herdis Snartemos perfekta utseende ur precis alla vinklar och vrår – hur hennes hår ser ut i lampljuset, hur hennes lår ser ut när de har sex, hur hennes fingrar ser ut när hon äter kanelbullar – ja ni fattar. Det är helt enkelt tröttsamt och den gudinnenivå Herdis uppförs till är också ganska tråkig. Bara det här att han hela tiden benämner henne som ”Herdis Snartemo” och inte bara ”Herdis”, det retar gallfeber på mig.

I min mening är också boken för lång. Den håller mitt intresse uppe ganska länge trots en del irriterande småsaker men över 300 sidor är för långt och när det är ungefär femtio, sjuttiofem sidor kvar börjar jag faktiskt tröttna.

Med det inte sagt att det är en dålig bok. Den är välskriven, den har sina poänger och den är på sina ställen både rolig och trevlig. Det jag framförallt tycker om är hur Jarles akademiska värld och tänkande krockar med dotterns sjuåriga, enkla världsuppfattning och de tankar den ibland övertänkande Jarle lyckas klämma fram. De föregås ofta av en flera sidor lång akademisk utläggning och avslutas med en fråga om barn som kan tyckas nog så enkel men som för Jarle är väldigt komplicerad. Som den här:

Tänk om själva friheten från ansvar är en förutsättning för den fria, kritiska och intellektuella tanke som jag måste erövra om jag ska nå det djup och den bredd som några av oss trots allt är menade till?
Och när går egentligen små barn och lägger sig?

Gilla Böcker, 2011

5 reaktioner på ”Jag reser ensam – Tore Renberg

Kommentera