Jesus Christ Superstar – Soundtrack

Ett album som betytt otroligt mycket för mig i min uppväxt och mitt liv är Jesus Christ Superstar, rockmusikalen som handlar om Jesus sista vecka i livet och om hans död, om Judas svek och om Jesus och Judas förlorade vänskap, i originaluppsättningen från 1970 med Ian Gillan som Jesus. Jag har hört det många, många gånger sedan jag var liten och jag älskar det fortfarande. Därför var jag nervös när jag skulle se och höra den svenska versionen, något jag kanske inte hade gjort om det inte var så att Ola Salo spelade och sjöng Jesus roll.
Och visst var det bra. Det var fantastiskt, och jag skulle ge nästan vad som helst för att få uppleva det igen.
Nu får jag nästan göra det. Skivan har sedan jag fått den snurrat nästan oupphörligt hemma hos mig, och jag ser varje gång om och om föreställningen i mitt huvud.

Musikalen; texten, musiken och karaktärerna har alltid berört mig och jag satt på Operan och smågrät mest hela tiden, något jag nästan gör nu också, när jag lyssnar på den. Allting är bra, skådespelarna, sångarna, musiken och texten.
Nyöversättningen Ola Salo har gjort är väldigt trogen originalet och på sina ställen nästan ordagrant översatt utan att vara krystad, och där han tar sig friheter med texten är det både väldigt fyndigt och väldigt bra.

En låt som var väldigt bra live och även på skivan, och som aldrig för mig har fått riktigt samma genomslagskraft i originalet som den faktiskt får här, är Den sista måltiden (The Last Supper). Den var oerhört mäktig live, och slår även på skivan ett par snäpp högre än sitt engelska original. Här utmärker sig också Dalibor Panic i rollen som Simon, han gör ett fantastiskt framträdande.
I övriga mindre roller gör Lars Humble en grym, elak och härligt ironisk Herodes, speciellt Kung Herodes sång (King Herod’s Song) är ett mästerstycke signerat honom och Ola Salo. Det är också en av de få låtar som gått igenom flera förändringar i texten, men det är inte störande utan mest fyndigt.

Oh what a pity
If it’s all a lie
Still I’m sure
That you can rock the cynics if you try

Åh vilket öde
att alltid vara fejk
om bubblan spricker
nu när du har fått ditt stora brejk

En av de lite mindre förändringar jag tidigare pratade om är en subtil och klockren iakttagelse som tar musikalen från 1970 och in i 2009 med alla dess skönhetsideal, förväntningar, individuella frågeställningar och personlighetsklyvningar. Som jag skrev i min recension av musikalen är Salos Jesus en aning mer sliten åt olika håll, en aning mer vilsen och lite mer mänsklig än de andra jag hört och sett gestaltat honom. Förutom att musikalen också är lite mer modern i klädstil, sång och uttryck är det knappt märkbara textrader som dyker upp här och var som gör den mer modern, exempelvis i min favoritlåt Templet (The Temple). Bland klagomålen som hörs i folkmassan är det ett som inte finns i engelskans original: ”Se min kropp, kan du få mig slank?” En aning cyniskt, kanske, men rader som de här märks här och var i texten och tar den faktiskt till en ny nivå.

I den linjen är också förhållandet mellan Judas och Jesus ännu mer spännande och intressant än jag hört det innan. Det handlar också om små förändringar, små gester och små uttryck. Exempelvis blir de sista raderna i Den sista måltiden (The Last Supper) översatta så här:

Then when we retire we can write the gospels
So they’ll still talk about us when we’ve died

Aldrig riktigt gillat den där Judas
Aldrig sett vad Jesus ser hos han
Sen när vi får chans att skriva evangelium
vinklar vi det så han får all skuld

Den enda låt som inte riktigt lever upp till vad den var live är Simon Seloten/Arma mänsklighet (Simon Zealotes/Poor Jerusalem). Jag var som sagt otroligt imponerad av Dalibor Panic som spelade Simon, och speciellt av denna låten som han live sjöng med otrolig röst, känsla och intensitet. Jag vet inte om han hade en extra bra dag när vi såg föreställningen eller om just den låten behöver upplevas live, för även om den var bra även inspelad var den inte riktigt så bra som den var på Malmö Opera.

Egentligen skulle jag kunna fortsätta i timtal. Jämföra översättningen, och skriva, skriva, skriva hur bra skivan är. Men det skulle bli hemskt tråkigt och jag misstänker att det redan är det. Så jag ska avsluta med att återkomma till det som Ola Salo lyckats bäst med i översättningen, och det som han även på scen tillsammans med Patrik Martinsson åstadkommer som främsta sensation:

Förhållandet mellan Jesus och Judas. De får, vilket också var Salos ambition enligt honom själv, ett mer utvecklat och intressant förhållande även om det handlar om så små förändringar att de inte märks om man inte är riktigt inläst på historien och musikalen redan innan. Men på något sätt är det mer intensivt, mer smärtsamt och mer märkbart. Och även om inte förändringarna är stora så är det fortfarande just Jesus och Judas musikalen bygger sin fascinerande handling på. För i slutändan handlar det ju om personligheter. Det handlar om att vara rädd för vem man är och för vad omgivningen tycker och tänker om en, om att slå sig fri och att lita på – eller förlora tilliten till – sina närmaste.

Kommentera