Kallocain – Karin Boye

Kallocain är Karin Boyes mörka och dystra framtidsvision, där Staten kontrollerar allt och alla och inte ens tanken är fri. Leo Kall är en lojal medsoldat och kemiskt, men hans uppfinning av sanningsserumet Kallocain medför inte bara total kontroll för världsstaten utan även ett ifrågasättande av densamme för Leo Kall. Ju mer han ifrågasätter, desto mer rädd blir han, inte bara för världsstaten utan även för sig själv liksom för de som drömmer om någonting annat.

Kallocain handlar inte bara om förtryck och hjärntvätt. Det som främst påverkar mig som läsare är inte den dystopi och totala maktsamhälle Boye uppvisar, vilket även kan hittas i 1984 och Brand new world, utan det resonemang om sanningen och dess inverkan som hela tiden pyr under ytan, hela tiden gör sig påmint under olika rubriker och skapar olika svar till en fråga som aldrig riktigt ställs men som ändå finns där: Är sanningen det enda riktiga? Finns det ens en sanning? Framförallt Lindas berättelse om den sanning om hennes egna drömmar hon uttalat under sanningsserum, är tvivelaktig i ljuset av verkligheten. Är ens innersta önskan en sanning när man själv inte erkänner den som sanning när serumet slutat verka? Handlar det om självförnekelse, eller finns det helt enkelt ingen sanning? Och viktigast av allt, hur mycket är sanningen värd när läsaren presenteras med hur många lögner sanningen faktiskt kan skapa?

Den dystra stämningen som infinner sig från första sidan lämnar aldrig boken och inverkar på den svaga dröm om en bättre värld som dyker upp, så att inte ens denna dröm skapar något lättsinne utan snarare en nedstämdhet därför att den är så omöjlig. Även det perspektiv läsaren får, ur Leo Kalls synvinkel och inte som vanligt är utifrån ”rebellernas”, skapar en större nedstämdhet och även en annorlunda synvinkel på ett ändå vanligt tema.

Kallocain är en bok jag verkligen, verkligen rekommenderar. Den är hemsk i sin dystopi, men samtidigt som den är skrämmande är den väldigt, väldigt fängslande.

Det finns ju inget mål, det finns ju bara ensamhet, och varför skulle det finnas något annat, varför skulle det finnas en mening för oss enskilda?

Kommentera