Kent – Då Som Nu För Alltid

Det började med ett förnekande. Det kan inte vara sant att Kent slutar spela. Sakta började sanningen sjunka in och i tisdags förstod jag det faktiskt. Ett av de band som följt mig sedan tonåren, ett av de författarskap vars poesi betytt mest för mig kommer att sluta skriva och spela – åtminstone tillsammans. Det är sorgligt in i hjärterötterna men jag litar också på att det var rätt beslut, såklart, och jag tycker mitt i sorgen att det är viktigare att sluta om det känns som det rätta än att fortsätta trots att det inte gör det.

Och Kent skulle inte vara Kent om de inte levererade både den vackraste och mest smärtsamma albumreleasen någonsin – en resa tillbaka i tiden genom Röd, Du & Jag Döden, Vapen & Ammunition, Hagnesta Hill, Isola och så tillbaka till samtiden i en procession som tyngs av referensen till The Black Parade, en sorgesång som också i sig själv är ett rekviem.

Senare idag blir det för en gångs en #throwbackthursday i bloggen. Jag kommer titta tillbaka mot 2010 och min andra Kent-konsert. Tills dess, en bild från min första Kent-konsert på Peace&Love 2008. En bild som jag tycker väldigt mycket om, trots sin rörighet. Kanske just på grund av det, för just då var mitt liv en enda röra och just då var Kent bland annan musik och poesi det jag lutade mig mot.

DSC02122

1 thought on “Kent – Då Som Nu För Alltid

Kommentera