Klassiska kvinnor- utmaningen fortsätter med inspirerande läsning

IMG_3470Den nya kvinnostaden av Nina Burton är den i särklass mest inspirerande bok jag läst på länge. Nina Burton vaskar fram den ena mer genialiska kvinnan efter den andra, med början i anmödrarna för tre miljoner år sedan och fram till äventyraren och bergsbestigaren Alexandra David Neél på mitten av 1900- talet. Det är kvinnor som stått på barrikaderna, som utmanat ett patriarkalt samhälle, som slagits för sina rättigheter. Kvinnor som kunnat, orkat och vågat.

Samtidigt är det kvinnor som till stor del blivit undangömda av historien. Kvinnor som gjort minst lika stora upptäckter som sina manliga kollegor, men inte ens fått hälften av erkännandet och uppmärksamheten. Det här är inte en bok om feminism som ideologi, utan om framstående kvinnor, men ändå inleder Burton med att på ett otroligt koncist sätt förklara ”sprickan mellan x och y” och varför den upptäckande kvinnan varit så undangömd samt varför de strukturer som förtryckte kvinnor då fortfarande verkar idag. I stycket ”Framför spegeln” återger hon en, genom genusglasögon sett, ganska absurd historia där hon själv skulle fotograferas för en vetenskaplig artikel och tidningen ville skapa om henne till en slags Afrodite, romantiskt uppstigen ur havet. Ämnet och tidningen? ”Den typiska författarinan”, en studenttidskrift för Tekniska högskolan.

Det är tre yrkeskvinnor på väg att förtydliga ett par klichéer. En är att kvinnor saknar personlighet och kan göras om som pappersdockor. En annan är att författarinnor är dramatiska drömmare och inga seriösa arbetare. Och en tredje är att kvinnors behag och skönhet  alla yrken är deras viktigaste tillgång. Allt det skulle visas med hjälp av en friserad bild. (s. 63).

Allt det här går sedan igen i samhällets tyckande och tänkande kring de utmanande kvinnor Burton presenterar. Det finns en sorglig inramning kring hela boken, att kvinnorna inte fick ett riktigt erkännande. Kvinnor fick i allmänhet inte ha en vetenskaplig karriär, men i den mån de fick var det bara till de gifte sig. Läkekunniga kvinnor brändes på bål som häxor medan deras manliga motsvarigheter fick professurer på universitet. Kvinnor gjorde upptäckter som sedan tillskrevs män. Kvinnor forskade samtidigt som de skötte hem och barn, men fick aldrig samma erkännande som de män som forskade utan att ha ett hem att sköta – det gjorde ju kvinnan.

Ändå är det inte känslan av ilska och trötthet som Den nya kvinnostaden lämnar mig med. Det är framförallt styrka och inspiration för det mest framträdande i Den nya kvinnostaden är berättelserna om de kvinnor som inte låtit sig kuvas utan utfört storverk i en patriarkal värld. Några av de här kvinnorna lyckades också bryta igenom patriarkatets stenhårda mur, fick sitt erkännande, slogs för det och koms ihåg av eftervärlden. Marie Curie, den första kvinnliga nobelpristagaren, kanske är det mest slående exemplet. Skulle jag sakna någon i samlingen så skulle det vara Selma Lagerlöf för jag lärde mig i somras att hon verkligen gjorde massor för den feministiska kampen – inte minst tog hon en plats i Svenska Akademien fast hon inte ville, just för att slå in stängda dörrar för andra kvinnor.

Den nya kvinnostaden är en bok för alla som söker inspiration, söker förebilder, söker stora kvinnor – men också för de som ställer sig själva och andra frågan: ”Varför har det aldrig funnits en kvinnlig Beethoven, kan du svara på det, va?”

Det har det funnits. Hon har bara blivit gömd, glömd och undanskuffad.

2 thoughts on “Klassiska kvinnor- utmaningen fortsätter med inspirerande läsning

Kommentera