Konstruktiv kritik och (bra) lärande?

Begreppet "konstruktiv kritik" är både svårdefinierat och diskuterbart. Verkar kanske inte så vid en första tanke, och de flesta skulle nog säga: "Konstruktiv kritik? Glasklart!" Kanske, men jag har stött på en och annan meningsskiljaktighet angående termen vid mina två och ett halvt år på universitetet. Enligt ne.se är "kritik" att "utgöra angrepp på någon" (i sammanfattning) och "konstruktiv" motsatsen till "destruktiv", d.v.s. positiv. Alltså att positivt utgöra angrepp på någon om man hårdrar det. Är det konstruktivt? Det som för mig från början utgjorde "konstruktiv kritik" var att ge rättvisa åsikter och positiv eller negativ kritik till någon. Men som sagt, en definition som fått sig en törn.

Jag har alltid älskat litteratur. Böcker, att läsa. Litteraturvetenskap var ingen självklarhet utan mest en kul grej jag ville läsa på universitetet när jag ändå inte hade annat för mig än att jobba som vikarierande fritidspedagog. Mycket av mina värderingar blev här skakade i sina grundvalar. Eller, snarare, skapade jag mig värderingar som jag inte haft innan, baserat både på positiva och negativa överaskningar på kursen. Jag fick rätt snabbt lära mig att "kanon", det kan man minsann inte ifrågasätta och "kanon", det är bland det viktigaste i litteraturen. Utan en kanon existerar vi inte och kanon, det är det vi läser på den här litteraturkursen. Kanon, enligt NE, är "’rak stång’, ‘linjal’, ‘måttstock’ ‘rättesnöre’, ‘regel’, ‘mönster’, ‘tabell’ m.m.), regel(samling), text(er) eller dokument som anses normerande".

Hur konstruktivt är det?

Jag har aldrig velat ha en rak väg. Jag vill ha en krokig väg, full av överraskningar runt nästa kurva och oväntade böcker som tar mig in i en värld jag inte visste fanns. Hur mycket mina föreläsare än försökte ta detta ur mig, hur mycket de än propagerade för böcker som jag förvisso ändå älskar, men som inte alltid är tillräckliga i min värld, finns det ändå kvar. Nämnde man "Harry Potter" på en föreläsning fick man endast så mycket som en rätt hånfull kommentar från vissa föreläsare. Kom man ens i närheten av populärförfattare som Dan Brown eller liknande, blev man nästan utkastad.

Men jag är rätt förtjust i Dan Brown själv. Visst kan det vara litteratur att läsa om svårmodiga problem och stilistiskt skrivande, men det vara nog så god litteratur att som författare lyckas hålla sin läsare vaken natt efter natt. Att ha olika kriterier för böcker, borde för mig vara konstruktivt. Om det nu finns något sådant begrepp.

När jag läste "Att skriva och läsa kritik" för ett år sedan, lärde jag mig en hel del om konstruktiv kritik och ett skickligt lärande. Vår lärare skrev själv feedback till var och en efter varje uppgift, men vi fick samtidigt själva kritisera varandra. Detta kunde vissa gånger utvecklas till rent krig förklätt i akademiska termer och tjusiga ord. Jag blev själv topp tunnor rasande ett par gånger, och aldrig skriver jag så korrekt och akademiskt som när jag är rasande. Men jag fick igår bekräftat för mig att andemeningen gick fram ändå. Och det är jag rätt nöjd med. Att debattera med en kurskamrat om saker vi helt enkelt tyckte olika om, och framförallt ansåg att den andra gjorde helt fel, var det konstruktiv kritik? Eller anser jag det bara såhär i efterhand för att jag, förvisso väldigt diskret och utan att säga det rakt ut, fick min lärares stöd i frågan? En lärare som jag beundrar oerhört mycket för hans skicklighet i just det konstruktiva.

Till skillnad från min nuvarande lärare som inte ens har läst alla våra uppgifter vi skickat in och överlämnar all kritik och feedback på oss studenter. Är det konstruktivt? Är det ett bra lärande? Jag skickade i samma kurs iväg en feedback till en student som var oerhört kritiserande, men vad jag ansåg var rättvis kritik då uppgiften studenten skrivit inte höll någon universitetsnivå över huvud taget. Om konstruktivitet är likvärdigt med positivitet, var det konstruktivt? Var det rättvist, eller var det bara min åsikt? Hur benämner man det i så fall? Och, med min erfarenhet från tidigare kurs där varje kritik resulterade i ångande motrepliker och fullskriva "responser på kritiken", blev jag nästan så arg så jag glödde på studenten som inte ens svarade på min kritik utan bara tog emot den. Visst, hon kanske också kände att den var rättvis, men hade det varit jag hade jag svarat även om jag tagit åt mig av kritiken. Hur kunde hon bara ta emot den?

Det kanske förvisso visar mer på hur min personlighet än på vad konstruktiv kritik är. Jag vägrar, som en arbetskamrat till mig idag fick veta med besked, att ta emot kritik som jag anser är orättvis. Jag tar självklart till mig av den kritik som jag vet är rättvis kritik och där jag faktiskt gjort mig förtjänt av den, men jag svarar ändå på den för ge mig utan debatt, det gör jag inte.

Angående min arbetskamrat så ansåg jag i en av hans kommentarer att han försökte säga åt mig hur jag skulle sköta mitt jobb, något jag inte anser att jag behöver efter en förhållandevis lång anställning. Jag sa i icke förtäckta  ordalag åt honom både det ena och det andra, och när han efter att ha blivit mäkta irriterad faktiskt erkände att han gjort fel, vilket fick mig att förstå att jag hade missuppfattat hans kritik till något värre än det var, insåg jag att jag hade skällt lite för mycket på honom. Dock hade han fortfarande gjort fel, men så pass mycket skam i kroppen har jag att jag bad om ursäkt för mitt misstag.

Så var det med det. Jag fick av en annan arbetskamrat frågan om jag inte kunde ta kritik? Jag svarade att självklart kan jag det, när den är befogad. Jag har alltid ansett att jag kan ta kritik. "Konstruktiv kritik", inte "orättvis kritik". Har jag rätt? Eller är jag bara odräglig?

Kommentera