Krigets gudar (sista delen i Kejsaren) – Conn Iggulden

Som fjärde och sista delen i Kejsaren borde Krigets gudar vara ganska spännande. Julius Caesar har nu lagt hela Gallien och delar av Britannien under sig, men samarbetet med Pompejus och Crassus faller sönder och Pompejus utropar sig till diktator av Rom för att få ordning på den anarki som råder i staden. Samtidigt kallar han hem Caesar och beordrar honom att komma ensam, men Caesar tar istället upp kampen om Roms tron genom att dra med sig hela sin armé. Det bryter ut inbördeskrig och Pompejus flyr till Grekland med Caesar i hälarna.

Spännande, ja det är den. Men den är på något sätt inte lika spännande som sina föregångare, och det är mycket mer tydligt här hur fritt författaren har tolkat om historien. Conn Igggulden lägger mycket mer värderingar hos sina huvudpersoner än tidigare och använder i stort sett hela första delen till att undergräva förhållandet mellan Caesar och Brutus och framförallt för att få Brutus att verka som en väldigt försmådd och småsint person. Relationerna mellan Caesar, Brutus och Servilia blir så ingående och personliga att de tappar väldigt mycket i trovärdighet, det kanske hade varit tvärtom om det varit en helt fiktiv roman men den är ändå verklighetsgrundad. Både Brutus och Servilias motiv känns ibland tveksamma och jag är inte helt säker på hur författaren har tänkt.

Men som helhet är det ändå en bra bok som aldrig blir tillräckligt tråkig för att tappa tempot, eller tillräckligt irriterande även om språket fortfarande stör mig ganska ofta. Conn Iggulden är ingen ordkonstnär och det behöver man förvisso inte vara för att skriva en bra historia, men något mindre adjektivsjuka hade hjälpt. Som sista boken i en serie och som ett avslutande omdöme är jag väldigt nöjd, historien springer oftast inte in på alltför vilda stigar och det är väldigt lätt att färdas till det gamla Rom i ordens och de gamla romarnas sällskap. Berättelsen och karaktärerna är engagerande så det räcker och blir över.

Som en ren fotnot är jag lite förvånad över att Iggulden inte kunde låta bli att peta in den mer kända repliken ”Även du, Brutus”, som skrevs av  Shakespeare till pjäsen Julius Caesar, istället för att hålla sig till den som Caesar egentligen sägs ha sagt: ”Även du, mitt barn.” Jag tycker faktiskt att den senare är mer rörande.

Läs också: Ben Hur av Lew Wallace (eller ännu hellre, se den fantastiska filmen med Charlton Heston), I, Claudius av Robert Graves, Anthony and Cleopatra och Julius Caesar av Shakespare och Antonius och Kleopatra av Colleen McCullogh.

Kommentera