Kvinnan som övervinner allt

Jag gillar historiska romaner. Ofta. Vissa mer, andra mindre. Men tyvärr finns det också – lika ofta – något som ligger och gnager, skär på trovärdigheten och irriterar mig som läsare. Under sommaren har jag lyssnat på fyra historiska romaner av Elisabeth Nemert och de har hjälpt mig att skära ner det här gnisslet till två stora problem.

Ett av mina stora problem med en annan genre – deckaren – är att det nästan alltid finns en Ond Man (ibland en Kvinna, men ofta en Man) som är så Ond att det liksom inte finns någon förklaring. Han är bara Ond, och sätter käppar i hjulet för hjälten/hjältinnan. Ibland är det mördaren själv, ibland någon obstinat domare eller polis. Denna Man finns också i många historiska romaner och problemet med sådana här karaktärer är att när det inte finns något som läsaren kan förstå eller relatera till, finns det heller ingen trovärdighet och istället för att skapa empati/sympati/ilska eller någon känsla alls, faller karaktären platt som en världsfrånvänd pannkaka. Sådana här Män finns det gott om även i historiska romaner, och i alla romaner av Elisabeth Nemert jag läst i sommar.

Det finns även väldigt många ”Starka Kvinnor”. Jag gillar inte termen, för den implicerar att en Stark Kvinna är ett undantag från den vanliga kvinnan (som är svag?) och jag gillar inte hur sådana Starka Kvinnor ofta porträtteras, särskilt i historiska romaner. I Elisabeth Nemerts böcker finns det minst en i varje bok. Denna Kvinna är ofta så Stark att hon mejar ner varenda man i sin väg, skaffar sig utbildning utan motstånd från det rådande patriarkatet och lyckas bli Något – helt på egen hand och som sagt, utan motstånd. Denna Kvinna sällskapas ofta av en man som mot alla dåtidens värderingar och hela det patriarkala samhället ser på kvinnan som en jämlike, som respekterar henne och aldrig skulle skada henne. Ibland dyker denne man upp tidigt, ibland först i slutet.

Nog för att jag verkligen är imponerad av kvinnor som under historien gått sin egen väg och nog fanns det män som var mer eller mindre framåtskridande även förr i tiden, men här har vi återigen det orealistiska som gör att jag har svårt att uppnå någon sympati eller empati för karaktärerna: det var nog inte så enkelt att gå sin egen väg som kvinnorna i de här böckerna låter påskina. Javisst möter de svårigheter, annars hade det inte blivit någon bok, men de glider ändå igenom dem och lyckas ändå uppnå det där omöjliga och skaffa sig en man som är feminist (på 1600- talet) och jag tror inte på det någonstans – vilket jag annars gärna vill göra när det gäller historiska romaner.

Det här kvinnorna har också mycket gemensamt med vad jag vill kalla den typiske Guillou- mannen – detta för att Jan Guillou exemplifierar den här sorters karaktär (man) på ett lysande sätt. Både Carl Hamilton, Arn Magnusson och Erik Ponti, tre av Guillous stora romanhjältar, har den där auran av oövervinnerlighet som också den gör att jag inte kan relatera till dem på något sätt. De vinner alltid slagsmål. De talar alla språk. De uppfinner vattenledningen på 1100- talet. De skapar fred i Mellanöstern. De är överlägsna alla, alla. Och det gör dem också omänskliga.

I Elisabeth Nemerts böcker var det också andligheten som till slut stod mig upp över öronen. Kvinnorna känner på sig, de vet, de anar, en högre makt säger åt dem, deras förfäder talar till dem. Redan från början var alltihop pretentiöst så det skvalpade över och den enda bok, och kvinna, jag faktiskt gillade av de fyra böckerna var Röd Måne och Indra då det kändes som att det var den enda med anknytning till verkligheten.

Nej, Elisabeth Nemert är nog inget för mig. Men nog kommer de fortsätta lånas på bibblan och jag förstår varför. Det är bokunderhållning för stunden och kanske kan det hända att jag lyssnar på en roman igen, när jag behöver avkoppling eller vill lyssna på något lättsamt under städningen.

Men det blir inte på ett tag, än.

9789173480420_200_rovfaglarnas-tid_mp3-bok9789174831382_200_rod-mane_ljudbok9789185553310_200_den-vita-liljan_mp3-bok9789186229511_200_odets-hav_mp3-bok

 

Böckerna jag lyssnade på i somras.

5 replies on “Kvinnan som övervinner allt”

  1. Louise skriver:

    Själv älskar jag Nemerts böcker men kan absolut förstå dina tankar kring ”den onda mannen”, ”den starka kvinnan” och ”den feministiska mannen på 1600-talet” (eller när än romanen utspelar sig). För visst har Nemert ett koncept som hon följer i varje bok och ofta är detta kanske lite orealistiskt (kanske inte bara lite alltid). Själv sväljer jag det här men har full förståelse för att man inte gör det. Jag tyckte dock att Rovfåglarnas tid stack ut lite av de jag läst hittills eftersom huvudpersonen här inte är den starka kvinnan redan från början, utan faktiskt utvecklas under boken. Dock landar hon ju i att bli sådär orealistiskt stark och hela faderullan enligt Nemerts vanliga recept, men det jag hajade ändå till i början när vi faktiskt inte blev presenterade för ”den starka kvinnan” direkt.

    • Eli skriver:

      Jag gillar dem också, delvis. Jag tycker att de är spännande och någorlunda välskrivna, det är bara det att det här blir ett så stort störningsmoment. Men jag tror ju också att det har att göra med att jag lyssnade på fyra stycken under typ tre månader och mönstret blev så himla tydligt då. Kanske inte skulle stört mig fullt lika mycket om jag lyssnat på en om året. Håller med dig om Rovfåglarnas tid, hon utvecklas verkligen! Men jag gillade nog Röd måne bäst, i all fall. Indra kändes nog som den minst klyschiga, tyckte jag.

  2. bokhusets skriver:

    Jag kan inte riktigt hålla med om att det är ”lätt” för kvinnorna. I Den vita liljan lär sig ju Catherine fäktas i smyg eftersom hon inte får pga sitt kön. Hon blir bortgift mot sin vilja och när hon vägrar kuva sig blir hon brutalt våldtagen och misshandlad tills hon nästan dör. Jag tycker tvärtom att böckerna handlar om att orka resa sig igen, att trots motstånd och tragedier hitta sin inre styrka att kämpa. Och visst är det lite för mycket andlighet och vissa klichéer, men jag älskar hennes böcker just pga styrkan kvinnorna visar. Och även att männen ( till slut ) accepterar styrkan och är ser det som en tillgång eftersom det är så det borde vara. Ibland är ”borde vara” bättre än ”hur det faktiskt var/är”. 🙂

    • Eli skriver:

      Jag förstår vad du menar. Visst råkar de på svårigheter men jag stör mig ändå på att de är nästan så onaturligt starka, de är genom allt de här ”starka i anden” och så vidare när en vanlig människa bara lagt sig ner och dött, ungefär. Jag får inte alls någon känsla för dem för de känns så överjordiska – och att det alltid finns de där hyperfeministiska männen som förstår dem och tar dem under sina vingars skugga och så vidare… Och visst kan man önska att det var så här det var men jag tycker att det är ett förskönande av historien och lite ett förminskande av kvinnors faktiska liv och upplevelser på den här tiden – vill en skriva om historien så kanske en inte ska göra anspråk på att skriva historiska romaner? Kanske är historisk fantasy en bättre genre då? Men jag förstår absolut hur du menar och jag tror nog att jag kanske inte stört mig fullt så mycket om det inte var för att lyssnat på fyra böcker på raken.

  3. […] har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of […]

Kommentera