”Lämpligen förvrängt och draperat i svart”

För några dagar sedan började jag läsa Den franske löjtnantens kvinna, mest för att den är en klassiker jag länge varit lite småsugen på att läsa men också för att flera bokbloggare verkligen gillat den. Egentligen visste jag knappt vad den handlade om.

Inte trodde jag väl att John Fowles hade ett så fantastiskt språk att jag skulle fastna vid vissa meningar om och om igen. Inte trodde jag väl att historien skulle vara så fängslande att jag bara vill bläddra och bläddra samtidigt som jag inte vill att sidorna ska rinna iväg så fort.

Inte trodde jag väl att den skulle vara rolig, heller. Men faktum är att jag småfnissar ganska ofta för i Den franske löjtnantens kvinna finns både en lätt ironisk humor och en hel del subtil sarkasm som jag bara älskar.

Och jag har bara läst hundra sidor än så länge.

9174291963

2 thoughts on “”Lämpligen förvrängt och draperat i svart”

    1. Eller hur! Och ändå är det väldigt fint invävd satir mot samhället också i det hela. Älskar den än så länge 🙂

Kommentera