Läst, omläst, och inte läst under året som gått.

Jag hade tänkt vara en duktig bloggare och lista alla böcker jag läst under 2008. Sådant är alltid så roligt, se vad man läst, tyckt om och tyckt lite mindre om. Men smart som jag är lämnade jag min egen dator hemma i lägenheten i Östersund, och på den datorn befinner sig nu min lista på lästa böcker, ganska oåtkomlig.

Men egentligen gör det inte så mycket, av lite olika anledningar. För det första är jag ingen duktig bloggare och har således glömt att skriva upp ungefär en tredjedel av böckerna jag läst, och för det andra är det bara få av böckerna som varit riktigt väsentliga. Det är roligt att gå tillbaka och läsa sina egna recensioner, även om jag inte recenserar alla böcker jag läser, och kanske inte alltid håller med mig själv i efterhand. Men, återigen, det är det som är roligt med att läsa om en bok. Det är inte alltid man tycker samma sak andra gången, eller så upptäcker man nya saker. En av mina vänner som nyligen sett Låt den rätte komma in, och inte läst boken, hade en fantastiskt spännande idé om historien som jag inte alls tänkt på när jag läste den, och som gör mig väldigt nyfiken på filmen. Ja, jag måste ta tag i att se den där filmen nu.

Jag har också läst om en del böcker. Twilight- serien har jag läst om många gånger. The Philosopher’s Stone läste jag om två gånger då jag skrev två stycken uppsatser om den i litteraturvetenskapen. Wuthering Heights läser jag om i skrivande stund.

Jag har nog inte läst riktigt lika mycket i år som jag brukar göra, till stor del på grund av den grymma hög med tjocka böcker jag var tvungen att ta mig igenom till min magisteruppsats på universitetet, och varken tid eller ork fanns till så mycket annat. Det beror också på att jag läst en viss serie på fyra böcker en så där åtta gånger nu, och även sysslat med en del andra omläsningar i år. Några nya böcker har det ändå blivit, och bland de bästa jag läst i år har varit Harry Martinsons Nässlorna blomma, Lian Hearns trilogi Sagan om klanen Otori och Selma Lagerlöfs Den Löfwensköldska ringen. (Åh denna underbara författare. Jag klarar mig inte ett helt år utan att läsa/läsa om en Lagerlöf-bok….)

Så till de jag minns allra mest. De som stannat i min tanke långt efter sista sidans sista ord, de som man både vill och inte vill ska sluta, de underbara, de minnesvärda, de fantastiska. I år består de av en obehaglig svensk skräckroman, en fängslande krigsskildring och en minnesvärd vampyrserie på fyra böcker….

Låt den rätte komma in
Jag tog mig äntligen tid att läsa den bok jag tänkt läsa så länge, men aldrig gjort. Jag fastnade för John Ajvide Lindqvist när Hanteringen av odöda publicerades, och än mer fascinerad och skrämd blev jag av Låt den rätte komma in. Den är så bra. På så många plan.

Boktjuven
Markus Zusaks underbara och annorlunda berättelse som handlar om en liten flickas fascination för ord och böcker, väckt i andra världskrigets hopplöshet och närd av trotset som föds av nazisternas bokbål och förbud. En tankeväckande och vacker bok med ett bildspråk som ibland påminner om sättet på vilket min favoritpoet lägger sina ord. Vackert, sorgligt och underbart. Boken hade också den i särklass mest fascinerande baksidetext jag någonsin läst.

Twilight
Naturligtvis, och allra mest, allra starkast och allra bäst var under året den där boken, eller de där fyra böckerna, som jag aldrig kunnat tänka mig skulle göra så stort intryck på mig och spela en så stor roll i mitt liv. Jag trodde, efter The Deahtly Hallows förra sommaren, att det skulle vara lugnt på fronten av sådana böcker ett tag.
Ack, så jag bedrog mig. Twilight-hysterin, framförallt lovorden på Bokhora, fick min nyfikenhet att byggas till den grad att jag beställde hem första boken (jag avskyr att ställa mig och vänta i en bibliotekskö på tio personer, vill jag ha det nu så vill jag ha det nu). Egentligen lät det inte som min typ av vampyrbok, men det dröjde ju inte mer än fram till Port Angeles förrän jag var fast, såld, kär och förlorad. Jag slukade boken över natten och bar sedan runt på den på jobbet med ett, har jag hört, saligt litet leende på läpparna.
Och det är ju förstås Edward allt handlar om. Naturligtvis. Jag är lika mycket, om inte mer, förälskad i honom som jag var i Heathcliff när jag för första gången läste Svindlade höjder för så länge sedan. Så oförstådd. Så mystisk. Ond, men ändå älskad. Svår, men ändå förstådd.
Ni som vet, ni vet, så egentligen behöver jag inte försöka hitta orden som inte finns där. Ni som inte vet, läs och älska. Eller hata. Under året som gått har det varit minnesvärda diskussioner om en bok som inte verkar gå någon oberörd förbi.

Kommentera