Låt de gamla drömmarna dö – John Ajvide Lindqvist

Förvisso har det sagts många gånger tidigare men jag kan inte låta bli att säga det igen: John Ajvide Lindqvist är en mästerlig berättare. Han tar själv upp berättarkonsten som form i efterordet, och även om jag själv aldrig tidigare fallit som en fura för någon novellsamling – möjligt undantaget författarens tidigare Pappersväggar, är jag ganska slagen av Låt de gamla drömmarna dö. Bara titeln, förresten. Jag vurmar för vackra titlar som en mygga kring ljuset och Låt de gamla drömmarna dö är en ypperligt vacker titel (och som Helena upplyste mig om är titeln faktiskt lånad från en Morriseylåt) . Titeln återkommer i en av novellerna, närmare bestämt den som handlar om vad som hände Eli och Oskar efter att de stigit av tåget i slutet av Låt den rätte komma in.

När jag skulle läsa Pappersväggar fasade jag inför faktumet att det fanns ett alternativt – eller fortsättande om man så vill – slut på Hanteringen av odöda. Författare som inte begraver sina verk när de är färdiga utan låter dem leva ovan jord och dessutom lägger till slut, det brukar ju aldrig bli bra.

Fast heter man John Ajvide Lindqvist kan det mycket väl bli bra ändå, och jag är inte besviken varken på det extra slutet på Hanteringen av odöda eller Låt den rätte komma in. John Ajvide skriver själv i förordet att en av anledningarna till att han lade till ett slut var att slå hål på föreställningen som många folk fick om hur Låt den rätte… slutade efter att ha sett filmen. Jag själv gick och tänkte i lite olika banor, men det som är så bra med berättelser är att även om det dyker upp ett ”extra” slut så är man själv ändå fri att tänka sig sitt eget slut – Låt den rätte komma in är för mig fortfarande en egen berättelse och det extra slutet är just – extra.

Novellerna, då. De är i vanlig John Ajvide Lindqvist- stil vackra, hemska, övernaturliga och fyllda av den typen av psykologisk skräck som i alla får mig att tända en extra lampa och undra över om jag någonsin kommer läsa något mer av den här författaren. Om jag vågar. Tindalos är kanske den bästa, den med mest ångest insprängt mellan varje rad och den som får mig att rysa långt ner i ryggmärgen. Det doftar Lovecraft- arv över hela skapelsen och det är verkligen inte fy skam, men det är ändå väldigt typiskt Ajvide Lindqvist.

De flesta novellerna är just så Ajvide Lindqvist- typiska och underbara, även om flera är mycket kortare och koncisare än de i Pappersväggar. Egentligen gillar jag Ajvide Lindqvist bäst i romanform, men det finns en verklig tjusning även med hans korta noveller, kanske framförallt för att han då inte har tid att breda ut sig i ett ibland alldeles för överdrivet slut á la Dean Koontz eller Stephen King, utan istället står och balanserar precis på gränsen till vad som är övernaturligt. Antikrundan, Tjejen, och Fulet hör till mina favoriter. Alla är ganska korta noveller men de flesta är mästerligt skrivna och innehållsrika trots det lilla sidantalet. Och så påstår författaren själv att han inte är någon samhällsskildrare i förordet. Jag tycker han är en alldeles utmärkt samhällsskildrare, framförallt när det gäller utsatthet och mobbning som han skildrar med en skrämmande närvaro.

Sedan finns det novellerna som inte påminner så mycket om Ajvide Lindqvists tidigare skapelser och som är bra, eller mindre bra. Jag kan tycka att några av dem känns väldigt ofärdiga och inte kommer någonstans trots en väldigt fin grund. Män med ögon som blåbär och mjölk, till exempel. Och de avslutande, förkastade manusen till Reuter & Skoog som förärats titlar som Ur djupet åkallar vi dig och Alldeles normala människor. Jag kan inte låta bli att skumma lite mot slutet, och önska att några av novellerna kanske hade fått sparas en stund till de fått lite mer kött på benen, eller helt enkelt stängas in i den byrålåda de kom ifrån och inte se dagens ljus.

Jag kan heller inte låta bli att avslutningsvis nämna Ansiktsburk, en novell som är både hisnande och väldigt otäck. Att läsa om en fantasifullt tecknad, metafiktiv ”John Ajvide Lindqvist” är inte bara spännande utan också lite snurrigt. Tillsammans med Tindalos och manuset till John Ajvides sommarprogram från 2006 är det min absoluta favorit i samlingen. Jag är egentligen den som alltid hoppar över förord men till och med förordet slukar jag. Jag läser – och jag älskar.

Ordfront, 2011

0 replies on “Låt de gamla drömmarna dö – John Ajvide Lindqvist”

  1. Helena skriver:

    Bra recension! Håller med om mycket av det du skriver, både det positiva och det negativa. Just ”Män med ögon som blåbär och mjölk” hade jag gärna sett i ett mer bearbetat tillstånd. Visserligen nämner han i förordet att det var en skrivövning för att hitta tonen till ”Människohamn”, vilket ju förklarar ofärdigheten, men det är ändå synd på så rara ärter, tycker jag. Grundtonen är som du säger (och jag sade i min recension) väldigt fin.

    Angående titeln så är (även den) hämtad från en Morrisseylåt, faktiskt samma som den som gett ”Låt den rätte komma in” sin titel. Alltså är det Morrissey vi får credda för den vackra titeln och John för sin ypperliga smak. 🙂

    • Eli skriver:

      Tack! 🙂 Att titeln var från en Morrisseylåt visste jag faktiskt inte, men eftersom det är John Ajvide så är jag inte förvånad. Ypperlig smak håller jag med om 🙂

  2. Boktokig skriver:

    Den här ska jag läsa!!! fast jag ska nog läsa den dagtid!

    Hoppas du också kommer att tycka om Cap Estrel som jag gjorde!!! Och du ska definitivt läsa den uppmärksamt och kanske till och med långsamt!

    • Eli skriver:

      Dagtid kan nog vara en bra ide! 🙂 Ja jag tror jag kommer tycka om den, har precis börjat och det verkar lovande!

  3. […] andra är Låt de gamla drömmarna dö, som förutom en riktigt läskig framsida också har ett bitvis suveränt innehåll. Det är en […]

Kommentera