Låt den rätte komma in

Oskar är 12 år och mobbad. Hans sadistiska klasskamrater Conny, Martin och Andreas passerar alla gränser i pennalismen. Oskar fantiserar om hämnd, om att ge igen. Om att vara stark, om att våga.
Då står plötsligt en flicka i klätterställningen. En flicka i hans egen ålder som han aldrig sett förut. Hon heter Eli och är en motsägelsefull uppenbarelse – hennes kloka blick, hennes märkliga doft, att hon är så tunt klädd, så vanvårdad och mager och ändå så vacker. Men det är inte okomplicerat, Eli är inte som andra – hon kan inte vistas i solljus, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden. Hon måste dricka människors blod för att leva. Hon är vampyr. (Från Discshop)

John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in överträffade alla mina förväntningar när jag läste den och den höll mig dessutom vaken flera nätter i rad efter att jag läst den från pärm till pärm. Ingenting jag hade läst på mycket länge kunde överträffa den krypande skräcken, den suggestiva stämningen och den alldeles fantastiska berättartekniken.

Jag insåg därför redan innan jag såg filmen att den absolut inte kunde komma ens i närheten av att vara den hemska och härliga upplevelse boken var, och det var den inte heller. Även om det är John Ajvide Lindqvist själv som skrivit manuset utifrån sin egen bok går det ändå inte att föra över texten till filmen och framkalla den spänning, den ensamhet och det utlämnande boken gör.

Som så många gånger innan. Vad som däremot är ovanligt är att detta faktiskt är en svensk film som håller hela vägen, som ändå är bra och vacker och en smula hemsk, om än inte lika hemsk som sin förlaga. Om än vacker, så inte lika vacker som originalet. Thomas Alfredsson gör en vacker och ömtålig tolkning som lyfter fram det ensamma och det utlämnande men inte lämnar lika mycket till skådespelarna som jag hade önskat. Karaktärerna tappar nästan allt det mångbottnade djup som i boken gör dem så intressanta, både de onda och de goda, och man får som tittare aldrig den där känslan som man får som läsare av hur nära de är och hur mycket känslor de rör upp.

Ganska talande är att jag tyckte filmen var bra, inte fantastisk men bra och välgjord, och Martin som inte läst boken tyckte den var mycket bättre än jag gjorde, rent ut av fantastiskt vacker och bra. Jag tipsade honom återigen att läsa boken och nu ska han äntligen göra det.

Vad filmen däremot lyckas med, är miljön. Det är kala, kalla omgivningar och blåa och gråa färger som skapar just den dystra känsla som behövs för att det ska fungera. Kontrasterna mellan ljus och mörker, värme och kyla är också väldigt tydliga och gör filmen till en vacker studie i ensamhet och utlämnande, i vänskap och i närhet. Däremot ser jag det fortfarande inte som en kärlekshistoria, vilket jag vet att en del gör. För mig är det en vänskapsberättelse.

Jag tänkte avsluta med en intressant iakktagelse, från början inte gjord av mig utan av en vän men väldigt självklar om man tänker på den. Filmen lyfter, medvetet eller omedvetet, inte bara fram en del intressanta punkter man inte tänker på i boken utan också en möjlighet till ett alternativt slut, en liten öppning till en förståelse för en av de mindre sympatiska karaktärerna i boken och en inbjudan till en fortsättning samt en sluten cirkel. Det är en mycket tänkvärd tolkning som jag av en eller annan anledning inte skriver ut här, mest för att det just handlar om ett slut i en film/bok, men som jag gärna diskuterarar med den som är lika nördig som jag när det gäller sådana här saker.

Kommentera