Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

8 thoughts on “Lättlästa böcker ÄR något mer

  1. Jag vill alls inte vara elitistisk eller nedlåtande, och jag vet mer om barn- och ungas läsning än de flesta. Under trettio år gjort författarbesök på skolor i hela Sverige, mött tusentals barn och unga från mellanstadiet upp till gymnasiet. Och mött massor av fantastiska skolbibliotekarier och litteraturentusiastiska lärare. Jag undrar bara varför det inte går att diskutera barn- och ungdomslitteratur som om det vore litteratur på riktigt? Varför är Sofia Nordins böcker så bra? Varför måste samtalet stanna vid handling, innehåll, författarens syfte eller bokens nyttighet? Går det överhuvudtaget inte att diskutera barn-och ungdomslitteratur utan att diskutera barn- och ungas läsande? Det är den ena frågan. Den andra, och kanske allvarligare, är hur förlagens utgivning förändrats. Hade Bart Moeyaerds eller Sonya Hartnetts böcker ens publicerats i Sverige? Och: Kommer ens det stora och fantastiska ALMA-priset att leda till att de blir lästa i Sverige. Där är en stor uppgift för pedagogerna och bibliotekarierna. Med vänliga hälsningar.

    1. Hej! Det förstår jag att du har. Frågorna du ställer i den här kommentaren tycker jag känns viktiga och rimliga. Det jag reagerade på i debattartikeln var (som jag uppfattade det) den nedlåtande tonen mot lättläst, ”deckarserier och lite skräck”. Som om inte det skulle vara lika viktigt som andra ungdomsromaner. Jag önskar verkligen att vi skulle diskutera mer om barn- och ungdomslitteratur och ALMA- priset, det är synd att ungdomslitteratur får ta så lite plats i medier idag. Jag vill bara inte ställa saker mot varandra på det sättet och jag tror inte det leder någon vart. Med vänlig hälsning Eli

Kommentera