Legenden vaknar på Jorvik

I andra boken om Jorviks Ödesryttare lägger sig ondskan tungt över boksidorna. Enligt sägnen kommer det goda att segra när de fyra ödesryttarna och deras hästar är samlade på ön Jorvik. Men Lisas pappa är försvunnen och hennes älskade häst Starshine är stulen. Alex och Linda försöker hjälpa henne att hitta honom medan Anne ger sig iväg på ett uppdrag till den parallella verkligheten Pandoria.

Jag vill hela tiden säga åt Ödesryttarna att de skulle göra bäst i att hålla ihop istället, att deras styrka absolut måste ligga i att de är tillsammans. Samtidigt får de var för sig chansen att utforska sina krafter, som jag gissar kommer bli avgörande i tredje delen.

Det går inte att påstå att Legenden vaknar är den vägsträcka mellan inledning och upplösning andra boken i en trilogi oftast är. Det händer saker, hela tiden. Någonstans ungefär hälften in i boken börjar jag undra om det någonsin kommer lugna ned sig och om Alex, Linda, Anne och Lisa någon gång kommer få tid att prata med varandra och inte bara kasta sig från den ena livshotande situationen till den andra. För mig är det alldeles för mycket action, något som stjäl av det fina karaktärsbygge som ändå finns här. Jag får aldrig tid att lära känna Ödesryttarna tillräckligt och jag har fortfarande, efter två böcker, ibland lite svårt att skilja dem åt.

Kanske hade jag tyckt mycket bättre om Legenden vaknar om jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på den. Uppläsaren är överentusiastisk och pratar STÄNDIGT med vartannat ord i VERSALER varje gång något spännande HÄNDER – det blir jobbigt att lyssna på till slut. När hon sedan förställer rösten i en av karaktärernas repliker kan jag nästan inte låta bli att fnissa – det låter ofta ganska löjligt när någon försöker göra en helt annan röst bara för att karaktären är ond. Ljudböcker är inte radioteater och jag tycker att uppläsare borde sluta försöka göra dem till det. Tanken har föresvävat mig att uppläsare kan göra så för att det är en barnbok, men historien borde vara tillräckligt spännande för att hålla även unga lyssnare på halster ändå och jag har lyssnat på andra barnböcker som inte dras med denna olat. Tredje boken kommer jag att läsa, inte lyssna på.

För jag älskar ju ändå böckerna om Ödesryttarna. När jag var tio år hade jag kastat mig över dem fortare än någon hunnit säga ”hästfantasy”. Jag tipsar ofta om dem i mitt bibliotek och de är fina presenter till hästälskare, fantasyläsare, andra läslöss eller datorspelare. Jag älskar att Helena Dahlgren skrivit böckerna baserade på datorspelet Star Stable som är otroligt stort men ändå relativt osynligt för många – bara för att det är så många tjejer som spelar det. Legenden vaknar är spännande och välskriven och jag tycker fantastiskt mycket om Lisa, Alex, Anne, Linda och deras hästar. Deras kärlek till sina hästar är otroligt fint gestaltad och går inte att ta miste på. Ibland går det nästan att känna lukten av svettig hårrem och nysmort läder och höra ljudet av smattrande hovar när Ödesryttarna galopperar mot sitt öde.

Här kan du läsa vad jag tyckte om första delen, Jorvik kallar.

Pappersboken är utgiven av  Bonnier Carlsen, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Ljudboken är utgiven av Bonnier Audio, 2019. Du hittar den på till exempel Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boklådan, Barnboksprat.

Kommentera