Lunar Park – Bret Easton Ellis

För ett antal år sedan läste jag American Psycho, som förutom att vara en av de mest frånstötande läsupplevelser jag haft också är en fruktansvärt intressant bok. Intressant främst för spelet bakom kulisserna, vad det är som driver Patrick Bateman och vad det faktiskt egentligen är som försiggår – eller inte försiggår.

Man skulle kunna säga ungefär samma sak om Lunar Park, men här är det författaren själv som innehar huvudrollen. Han är inte någon rackarns trevlig typ – han bedrar sin fru, röker gräs och snortar kokain i garaget och ljuger om att han har slutat med både alkohol och droger. Men även om berättarjaget är Bret Easton Ellis i egen hög person (pun intented) är det ingen självbiografi, man kanske skulle kunna kalla det ett metafiktivt, fingerat självporträtt placerat i ett dårhus men det är också något mer – en uppgörelse med en far och ett författarskap som verkar bli större än författaren själv.

Jag skulle inte tro att man behöver plöja hela Ellis utgivning för att förstå den här boken men man kanske får större behållning om man åtminstone läst American Psycho för det är framförallt den boken handlingen återvänder till, och till bokens huvudperson och mördare Patrick Bateman. Något måste är det nog ändå inte för all bakgrundsfakta ges ändå här – inledningen är ett enda uppräknande av Ellis framgångar, drogberoende och pengar han tjänat, för det mesta sant men redan här smyger det sig in händelser och personer som inte är helt sanna.

Skräckfyllt blir det åtminstone när någon utklädd till Patrick Bateman börjar spöka för författarjaget och när dotterns mekaniska leksak börjar få liv (onda leksaker – hu!), sant eller inte gör det berättelsen till en riktig bladvändare och stundtals en väldigt surrealistisk sådan. Jag är fascinerad av hur realistiska händelserna ter sig, hur morbida och absurda de än må vara, och hur väl Ellis lyckas dra in läsaren i den märkliga och drogfyllda dimma av vanföreställningar som Lunar Park är. Framförallt är jag fängslad av att gränslandet mellan fakta och verklighet är så diffust att det är lätt att börja tvivla på vad som faktiskt är vanföreställningar och vad som är verklighet.

Men om man skalar bort skräcken, skrämseleffekterna och de ibland väldigt märkliga händelser som pågår på Elsinor Lane så finns det också något djupare och mycket bräckligare därunder – en svår uppväxt, familjer i sönderfall och en försoning som verkar för svår för att genomföras. Mitt i all skräck och allt blod är det hemskaste av allt ett barnkalas där barnen är så proppfyllda av förortens fördomar och allehanda psykofarmaka att de är som små zombier. Det är fruktansvärt sorgligt och framförallt är det just där – i bokens olika barndomsskildringar – som Lunar Park faktiskt blir något mer än en vanlig skräckroman.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Olika sidor, Dagens bok.

Jag läser hyllvärmare, och Lunar Park var tredje boken i femte omgången av projektet som Ord och inga visor startade. Alldeles strax, omgång sex!

8 reaktioner på ”Lunar Park – Bret Easton Ellis

  1. Alltså Bret Easton Ellis…jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom för han skrämmer skiten ur mig samtidigt som jag inte kan låta bli att läsa hans böcker. Har inte läst den här men kanske ska ge mig på den ändå nu… 😛

    1. Jag håller med! Vet inte heller alltid vad jag ska tycka.. men den här var bra i alla fall, äcklig på sina ställen men inte lika vidrig som till exempel American Psycho.

  2. Jag försökte ta denna som bokcirkelbok, men den var inte så populär 🙂 Jag tror det blir min tegelsten nästa år då jag tänkte ta mig an utmaningen.

    1. Hehe, nä tror nog som sagt att BEE är en älska-eller-hata-författare, man måste nog gilla hans böcker för att ta sig an denna 🙂 Men så där himla tjock är den inte, minns inte riktigt men runt 300 sidor kanske. Den gick ganska fort att läsa när man väl kom in i den, var bara förordet som var lite segt 😉

Kommentera