Det magiska London del 3: Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre (ganska spoilerfritt)

Så fort de gick, de tolv månader vi kramade våra biljetter till The Cursed Child och inte riktigt fattade att det var sant. Jag försöker flyga så lite som möjligt, för miljön, men för det här gjorde jag ett undantag. En engångsupplevelse så stark att jag önskar jag kunde göra det igen.

Vem är The Cursed Child? Pjäsen är omgärdad av mystik, omsluten av budskapet #keepthesecrets som vi möttes av när vi, en smula omtumlade, gav oss ut från teatern både första och andra kvällen. Det känns som att det har sjunkit in, för trots alla de tusentals människor som sett pjäsen nu har jag läst otroligt lite spoilers om själva teaterframförandet. Det vi vet är att storyn utspelar sig där sista boken slutar sin berättelse. Jag tänker inte försöka ge mig på att berätta för det skulle bara falla platt. Det jag kan säga är att pjäsen använder teaterns alla möjligheter på ett fullständigt bedårande och makalöst sätt. Lösningarna är gammaldags snarare än modernt tekniska och fullständigt briljanta i all sin enkelhet. Det passar så otroligt väl in i historien. Jag blir elva år igen, läser Harry Potter för första gången och tror nästan på magi.

När du har sett teatern tycker jag att du ska lyssna på den underbara podden Oh, Witch, Please!, och avsnitt 1 i säsong 2 – The Curse of Live Theatre. Det kan också vara fint att lyssna på den om du inte tänkt se pjäsen – men lyssna inte om du tänkt se den! De berättar om just många av lösningarna och pratar otroligt fint om teatern.

Jag läste teatermanuset för ett år sedan (några reflektioner här) och tyckte att hålen i ploten gapade stora som kratrar, att det var för invecklat och inte kändes som JK Rowling. Jag tyckte, då, att den inbördes logiken inte fungerade och att historien var alldeles för tjatig och upprepande. Det mesta av det försvann på scen och jag är ambivalent i frågan om att ge ut boken som manus alls. Självklart har inte alla möjlighet att se teatern på riktigt men det är synd om någon läser manuset och tycker det är så dåligt att det inte är värt resan. Å andra sidan har dramatik getts ut i bokform sen… tja, de gamla grekerna.

När jag skrev om min läsning av manuset funderade jag över varför Rowling valde att placera sin åttonde historia på teaterscenen och refererade till Oh Witch, Please! som spekulerar i att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen. Jag gillar den synvinkeln, och jag kan verkligen rekommendera att lyssna på avsnitt 16.5.5 där Jeremy Mason, som jobbar inom teatern, berättar om relationen mellan manus, författare och regissör. Jag gillar hans bild av att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut. Teatern har alltid sin mest magiska form på scenen. Om det är något jag hoppas är att fler unga hittar till teaterscenens publik med The Cursed Child. Till magin i ett skådespel som tar andan ur en.

#keepthesecrets

Kommentera