Män som hatar kvinnor (Del 1 i Millennium) – Stieg Larsson

Millenium– trilogin är sådana böcker som ”alla” har läst, och därför sätter jag mig som vanligt på tvären och vägrar läsa dem. Jag har inte riktigt kommit ur trotsåldern och gillar fortfarande inte att göra som ”alla andra”. Men, jag har blivit trött på att ha en åsikt om en bokserie jag inte har läst och eftersom det här är mina första jul- och mellandagar på länge när jag inte har plugg att göra så tog jag tag i det och läste första delen.

Historien inleds med att Mikael Blomqvist fälls i en rättegång för förtal, han är en ekonomijournalist och av den ädla sort som bara jagar sanningen och intet annat än sanningen och är beredd att ta ett fängelsestraff för det. Fallet blir uppmärksammat i media och leder till att Henrik Vanger, åldrande vd för Vangerföretagen som är en av Sveriges största industrikoncerner, får upp ögonen för honom. Han kontaktar Mikael och vill att han löser ett mycket märkligt mysterium: hans brors sondotter Harriet Vanger försvann spårlöst för nästan fyrtio år sedan och gåtan har plågat Henrik Vanger ända sedan dess. Mikael börjar mot sin vilja nysta i mysteriet, samtidigt som en annan figur dyker upp i sammanhanget: den struliga och märkliga unga datahackern Lisbeth Salander.

Det är storyn, och den tar väldigt god tid på sig att utvecklas. Inledningsvis är boken så tråkig att jag gång på gång funderade på att lägga den ifrån mig, det händer absolut ingenting och berättelsen står och stampar på samma ställe genom alldeles för många förklaringar, omkringliggande fakta och pratstunder. Det känns som att författaren velat skapa en så laddad stämning som möjligt innan han släpper bomben som är lösningen, men han tar i alldeles för mycket och att det är så pratigt att det nästan blir jobbigt. Det ska inte behöva ta en deckarhistoria ungefär trehundra sidor att bli riktigt spännande, såvida den inte begåvats med ett ovanligt fascinerande språk och det har inte Män som hatar kvinnor.

Språket är inte nämnvärt i någon egen klass överhuvudtaget. Dessutom slarvas något av det mest intressanta bort – de implikationer på en deckarhistoria med substans som finns i titeln. Visst dyker det upp en och annan man som ”hatar kvinnor” men jag hade förväntat mig en mycket mer intressant diskussion än så när man väljer en sådan titel, eller åtminstone en grund till en diskussion. På något sätt känns det som att Stieg Larsson istället väjer för debatten och lägger historien på en ganska neutral nivå som varken provocerar kvinnor eller män alltför mycket. Mikael Blomqvist har alldeles lagom mycket kvinnoaffärer för att han ska betraktas som macho, men är tillräckligt snäll och god för att man inte ska bli irriterad på honom för den sakens skull. Han är för god, för helylle och alldeles för mycket guldgosse för att han ska vara spännande. Erika Berger, hans partner på tidningen Millennium, är å andra sidan alldeles för mycket överklassflicka och alldaglig för att hon ska vara intressant. Hon är dessutom propert gift även om hon har en affär med Mikael – och deras ”förhållande” beskrivs till närmast leda.

Alldeles för lite fokus läggs däremot på den person som är verkligt intressant och vars historia skapar mycket mer fasa och därmed också nyfikenhet än Mikael Blomqvists och Erika Bergers – nämligen Lisbeth Salander. Det är först när hon tar steget till huvudperson jämte Mikael och deras vägar korsas som historien börjar bli bra på riktigt, och då har mer än halva boken redan försvunnit. Det är med andra ord en för lång startsträcka, och det påverkar omdömet på en historia som sedermera blir både riktigt spännande och också en smula otäck. Larsson kan dock inte låta bli en hel del förutsägbara händelser och upplösningen på historien följer mallen ”svensk kriminalroman” som en klocka, däremot läggs det till en hel del kapitel efteråt med uppföljning vilket är mer ovanligt.

Boken levde för mig inte alls upp till den enorma hype som omgivit den och till de hyllningar som läsare och media gett den. Så pass ovanlig och så pass bra är den inte, men är tillräckligt bra för att fängsla några timmar och för att jag ska vilja veta slutet på historien om Lisbeth. Det är hon som skapar spänningen, hon som är intressant och det är henne jag vill följa. Jag hoppas på kortare startsträckor och mer koncisa historier i följande två böcker, inte bara massa prat och mer eller mindre långdragna bakgrundshistorier som absolut hade kunnat kortas ner rejält.

Kommentera